Liv i rädsla. Under hösten sattes en nyskapad militärpolisstyrka in för att bekämpa det skenande våldet i Honduras. Det är långt ifrån första gången militären får en brottsbekämpande roll i landet. Hittills finns inget som tyder på att det hjälper. Snarare tvärtom.

– Min pappa mördades av Mara Salvatrucha när de rånade honom, säger korporal Figueroa, 22 år. Det är något som jag bär djupt med mig i blodet.

Det är varmt, mitt på dagen. Svettdroppar formar sig på korporalens välrakade överläpp. Runt omkring honom har hans fem meniga soldater grupperat sig i en vägkorsning. De fingrar på automatkarbinernas avtryckare och tittar nogrannt in i de bilar som passerar.

De kamouflageklädda soldaterna bär alla armbindlar som säger att de är militärpoliser. Hjälmarna har de lämnat i baracken, men skyddsvästarna är på. Nervositeten avspeglas tydligt i deras ansikten.

Bostadsområdet El Chamelecón, i Honduras andra största stad, San Pedro Sula, räknas till ett av landets mest våldsdrabbade områden. Detta i ett land som idag räknas till det mest våldsamma i världen.

I slutet av september skapade Honduras regering en ny organisation för att bekämpa våldet. En styrka på 5 000 soldater med den nya titeln ”Militärpoliser för offentlig ordning” skickades under förvarsdepartementets ledning till huvudstaden Tegucigalpa, San Pedro Sula och ett par andra tungt kriminellt belastade städer.

– Jag kommer från en bataljon i Trujillo, i norr, där jag deltog i kriget mot knarkkartellerna, tillsammans med amerikanska specialstyrkor, säger korporal Figueroa. Jag har fått träning i Colombia och Dominikanska Republiken och haft instruktörer från Israel och USA.

Den nya militärpolisstyrkan består av handplockade soldater från i princip alla försvarsgrenar. Förberedelserna inför det nya uppdraget har bestått av två månaders utbildning.

Militärpoliserna verkar parallellt med den honduranska polisen, men tar inga order från justitie- eller civildepartementet. Polisen och militärpoliserna i El Chamelecón har ingen aning om varandras planerade operationer och tillslag.

I El Chamelecón och närområdena härskar de två stora ungdomsgängen Mara 18 och Mara Salvatrucha. Rivaliteten dem emellan är stor och de håller invånarna i ett järngrepp.

Flera affärsinnehavare i bostadsområdet vittnar om utbredd beskyddarverksamhet. Ungdomarna kommer till affären eller baren och ber om en summa pengar för att inte någon kund eller anhörig till butiksinnehavaren ska råka illa ut. Bussarna som cirkulerar i området tvingas också betala för att passagerarna inte ska bli rånade.

Polisen ligger lågt. Polisstationen ligger i Mara 18:s område, men polispatrullerna sträcker sig som längst till att då och då rulla mellan husen i sin bilar och på motorcyklar.

Vid entrén till polisstationen sitter två polisassistenter och slökollar på fotboll på tv. Assistent Merlo tar en siesta. Ett par av hans kollegor är ute på patrull. Totalt tjänstgör ungefär 100 poliser i El Chamelecón och två närliggande områden.

– Jag är inte emot militärpolisen, säger polisassistent Merlo. De ser till att folk håller sig inne och hjälper på så sätt oss, men de har ingen polisiär utbildning. De är förberedda för krig, skjuter först och frågar sen. Vi skulle vilja ha fler poliser.

Villkoren är långt ifrån goda. Visserligen har poliserna dubbel minimilön, men de får själva betala uniformer, kängor, mat och ammunition. Även om ingen av poliserna direkt erkänner det så nekar de inte heller till att korruption är vanlig.

Merlo och hans kollegor beskriver en arbetsmiljö där de möter barn och ungdomar utan föräldrar eller som lever i familjer med problem som misshandel, övergrepp och missbruk. Gängen har inga problem att rekrytera nya medlemmar.

– Vi skulle vilja jobba mer som kvarterspoliser, säger Merlo. Men idag kan vi inte komma nära folk för vi kan råka illa ut. Ge oss 500 eller varför inte 1 000 poliser till.

Fler poliser har de inte fått. Istället har de fått militärt stöd. I pcincip varje år sedan 2006 har militären i olika operationer satts in för att stödja polisen. Resultaten har låtit vänta på sig.

På ett av de finare hotellen i huvudstaden Tegucigalpa sitter vice säkerhetsministern, med ansvar för mänskliga rättigheter, Marcela Castañeda, och dricker en morgonkaffe.

Som representant för regeringen försvarar Marcela Castañeda naturligtvis insatsen, men hon håller med om att det inte är en idealisk lösning. Risken för övergrepp på de mänskliga rättigheterna är överhängande. Och hon kritiserar den också för att vara ytterligare en i raden av kortsiktiga lösningar på säkertsproblemet.

– Men enligt konstitutionen kan militären kallas in vid katastroftillstånd. Under den sittande regeringen har man vid tre tillfällen utlyst katastroftillstånd på grund av säkerhetsläget. Samtidigt håller vi på att städa upp i poliskåren. Situationen kräver större resurser. Därför skapades den nya militärpolisen.

Chefen för Honduras gatupolis, Héctor Iván Mejía Velásquez, godtar att militären må vara en tillfällig lösning, men är kritisk.

– I en demokrati kan du inte ge militären denna typ av polisiära uppgifter.

Vice säkerhetsministern och polischefen är överens om att det grundläggande problemet inte är brottslingarnas våldsutövande. Det är bristen på social politik och att integrera säkerhetspolitiken med sociala frågor.

Att bekämpa det utbredda våldet och brottsligheten i ett av Latinamerikas fattigaste och mest ojämlika länder handlar ändå i grunden om att minska fattigdomen, skapa fler arbetstillfällen och förbättra utbildningssystemet.

Invånarna i några av huvudstadens fattigaste och värst våldsdrabbade förorter är väl medvetna om orsakerna. De lever vägg i vägg med brottslingarna. Liksom i El Chamalecón är det gängen som styr här uppe bland de trånga, branta gränderna på bergssluttningarna kring staden.

– Min syster ringde för några veckor sedan, säger Evelyn Merlo, boende i förorten Villa Franca och frivillig fritidssledare på en liten biståndsfinansierad fritidsgård. Hon låg under sängen i sitt hus. Utanför var det skottlossning. Hon berättade att människor svimmat och att man på gatan höll på att flå en man levande. Det var fruktansvärt.

Evelyn Merlo berättar om ett liv i rädsla och isolering. Situationen är så illa att varken el- eller telebolag vågar sig in i området då gängen är övertygade om att de jobbar för polisen. Några poliser ser invånarna sällan till.

Den övergivna polisstationen i Villa Franca talar för sig själv. Tre honduranska regeringar i rad har övergivit all form av förebyggande brottsbekämpade arbete. Redan 2002 sattes militären in för att stödja polisen. Historien har upprepat sig och antalet dödsfall på grund av brott har på tio år fördubblats.

Korporal Figueroa och hans mannar i El Chamelecón patrullerar vidare. På kort tid har de fått folk att stanna inomhus, varför brottsligheten tillfälligt gått ner i området, men för hur länge vet ingen. Invånarna är mer rädda än någonsin och allt fler väljer att lämna sina hem och investeringar vind för våg.

 

Fakta

Honduras militär ständigt närvarande

Är ett av de fattigaste länderna i Latinamerika, har 7,7 miljoner invånare.

Styrs sedan mitten av 1990-talet av en civilt ledd regering, men så sent som 2009 avsattes dåvarande president Manuel Zelaya i en statskupp med militärt stöd. I valet som följde vann kuppmakarnas kandidat, Porfirio Lobo.

Honduras är ett stort transitland för narkotikasmuggling mellan Sydamerika och USA. Enligt polisen har landets ungdomsgäng drygt 90 000 medlemmar.

Räknas till det mest våldsamma landet, som ej befinner sig i krig, i världen. Varje dag mördas eller dräps närmare 20 personer. Under 2012 mördades eller dräptes 85,5 personer per 100 000 invånare.

 Publicerad i Svenska Dagbladet 26 november 2013, och även i Göteborgs-Posten 1 december 2013.