Protesterna i Hongkong har pågått i mer än fem månader. Det rapporteras nästan dagligen om våldsamma konfrontationer mellan demonstranter och polis. Amnesty Internationals Östasienchef Joshua Rosenzweig tror att det kommer bli mycket värre.

Joshua Rosenzweig har ägnat i stort sett hela sitt liv åt att studera Kina, som forskare, analytiker och människorättsförsvarare. Sedan tio år lever han i Hongkong där han leder Amnesty Internationals Östasienkontor. I förra veckan besökte han Sverige. 

Protesterna i Hongkong har pågått i mer än fem månader. Vad händer nu?

– Det tycks som om det kommer bli värre. Vi har två parter som inte är beredda att ge med sig. Polisen har svarat otroligt aggressivt på proteströrelsens demonstrationer. Det känns nästan som om de vill provocera fram mer våld. Regeringen i både Hongkong och Kina har länge haft en strategi där de hoppats att rörelsen skulle dö ut, som tidigare års protester, men den här gången är det folkliga stödet stort. Nästan två miljoner personer demonstrerade i juni. Det finns därför en misstanke om att polisen vill provocera fram mer våld från demonstranternas sida så att de förlorar folkets stöd.

Varför låter sig demonstranterna provoceras på det viset?

– Vi får komma ihåg att det är en liten grupp demonstranter som tar till våld och då framför allt mot offentliga byggnader, och det rör sig om ofta unga människor i tonåren eller yngre tjugoårsåldern. De vill se förändring, är frustrerade och vill få utlopp för sin ilska. Det som oroar oss är polisens svar. Polisen borde veta bättre och agera mer professionellt. Som det är nu agerar det hela tiden på ett sätt som gör att det eskalerar, vilket stärker misstankarna om att det rör sig om en strategi. Det gäller också regeringens föreslagna maskeringsförbud.

Vad säger ni inom Amnesty om maskeringsförbudet?

– Vi har precis lämnat en kommentar till regeringen i Hongkong om detta då det ska upp till prövning i en domstol. Vi anser att förslaget är helt oproportionerligt ur ett människorättsperspektiv. Regeringen motiverar det med att det handlar om ett nödläge, men om människor nu är i fara, varför begränsa deras grundläggande rättigheter?

Lyssnar regeringen i Hongkong på Amnesty?

– Det finns en kanal för kommunikation, men den är inte så effektiv. Vi har bett polisen om ett möte sedan i september, men något möte har inte blivit av, trots att regeringen sagt att det är möjligt.

Demonstranterna kräver att polisens övergrepp ska utredas. Kommer det att ske?

– Regeringen säger ja och har påmint om att det finns en myndighet för att utreda anmälningar mot polisen, men problemet är att myndigheten har en lång historia av att aldrig följa upp anmälningar. Myndigheten är tandlös och saknar möjligheter att genomföra ordentliga utredningar. Kritikerna anser att den mest finns till för att regeringen ska kunna säga att den visst tar anmälningar mot polisen på allvar. Jag tror att det också kan vara så att det finns visst fog för anklagelserna om att polisen i Hongkong samarbetar med polisen i Kina. En ordentlig oberoende utredning av polisens arbete under de här protesterna skulle troligen föra detta i bevis, vilket regeringen i Hongkong till varje pris vill undvika.

Stödjer Amnesty demonstranternas fem krav?

– Vi kan inte inta någon position kring det femte kravet på demokrati, och det första kravet om att slopa utlämningslagen har redan infriats. Kravet på en oberoende utredning av polisens våldsanvändning under protesterna stödjer vi, liksom att alla gripna demonstranter ska släppas fria och att inte politiskt motiverade åtal används mot fredliga demonstranter.

Hur ser ni på att även journalister och media angrips?

– Det råder allmänt en brist på uppskattning gentemot de traditionella och etablerade medierna för deras bevakning av protesterna. Det kan ha att göra med en allt sämre mångfald bland medierna. De talar allt mer med en röst. Vi har också en proteströrelse som framför allt består av unga människor som använder sociala medier och digitala medieplattformar istället för traditionella medier. Det i sig skapar problem eftersom det sprids många obekräftade rykten i dessa kanaler. Vi ser även en utbredd misstänksamhet mot journalister och medier, inte bara från polisen som ifrågasätter mediernas opartiskhet och om reportrarna egentligen inte bara är vanliga demonstranter, utan också demonstranter som ger sig på kinesiska medier då de ser dem som en del av den kinesiska underrättelseverksamheten.

Upplever ni som arbetar för Amnesty på plats några hot?

– Ja, framför allt de lokalanställda på vårt kontor, men även på Amnestys Hongkongsektion. Ingen har än så länge attackerats, men många är utsatta för doxxing, eller att folk gräver fram information om dem på internet för att sedan trakassera och hota dem. Vi deltar inte i demonstrationerna som organisation, men många av våra anställda och medlemmar gör det. De oroar sig för kameror och ansiktsigenkänning. Själv försöker jag hålla mig borta då jag inte vill ge den kinesiska regeringen ammunition i sin retorik att demonstrationerna stöds av CIA, och jag är ju amerikan. Det är bättre för proteströrelsen om den demonstrerar utan att jag blandar mig i.

Vad kan Sverige och resten av omvärlden göra för att finna en lösning på det här?

– Frågan är större än protesterna i Hongkong. Frågan handlar om hur Sverige, Europa och världen ska hantera Kina. Sverige och andra länder har länge försök hantera mänskliga rättigheter med Kina inom ramen för de bredare bilaterala relationerna, men det har bevisligen inte fungerat särskilt bra. Det minsta Sverige och andra länder skulle kunna göra är att uttrycka en tydligare oro över hur regeringen i Hongkong hanterar protesterna och bryter mot grundläggande rättigheter som till exempel organisations- och yttrandefrihet. Det är det minsta de kan göra. Sedan är det så att om man uttalar sig kritiskt mot regeringen i Hongkong kommer det väcka kritik från Kina. Det är ett faktum, men Sveriges regering måste kunna stå upp för mänskliga rättigheter även om det retar den kinesiska regeringen. 

Publicerad i Amnesty Press, den 14 november 2019