Den oberoende journalisten Joakim Medin har gripits i Turkiet, anklagad för terrorism och att förolämpa president Erdogan. Den svenska regeringen måste nu göra allt den kan för att få honom fri och komma hem igen.
Terrorbrott och att förolämpa presidenten. Anklagelserna känns igen. Turkiets president Erdogan förnekar sig inte.
För tre år sedan konstaterade Reportrar utan gränser att sedan Erdogan kom till makten 2014 fram till 2022 hade 200 journalister gripits för så kallat majestätsbrott, eller att förolämpa presidenten. Av dem hade 70 dömts till flera års fängelse.
– Den antidemokratiska majestätslagstiftningen har blivit ett förtryckarverktyg som illustrerar auktoritär politisk styrning. Den borde avskaffas och Turkiet bör följa internationell lag, sade jag då som ordförande för Reportrar utan gränser Sverige i samband med att den turkiska journalisten Sedef Kabas ställdes inför rätta för samma brott.
Sedef Kabas hölls häktad i två månader innan hon släpptes fri. Den svenska journalisten Joakim Medin som nu sitter fängslad i Istanbul, anklagad för samma brott och även terrorism, bör släppas omedelbart och få åka hem. Varje dag som den turkiska staten håller honom frihetsberövad är ett hån mot allt var demokrati, mänskliga rättigheter och yttrandefrihet heter.
Som oberoende journalist med lång erfarenhet av att rapportera från krigshärdar och politiskt oroliga områden spelar Joakim Medin en enormt viktig roll i vårt demokratiska samhälle där pressfrihet utgör en viktig grund. Utan reportrar som honom hur ska vi då kunna ta till oss av fakta, vittnesmål och händelser på marken, långt bortom vår vardag?
Joakim och jag lever på samma lilla ö i Stockholm, vi har ofta stött på varandra på grävkonferenser och mässor, jag har lett samtal med honom om hans böcker och arbete. Som frilansjournalist har jag bevakat en annan del av världen, men även där har våra vägar så att säga korsats.
Jag läser nu om Joakims möte med Honduras tidigare president Manuel Zelaya, som avsattes i en kupp 2009. På Joakims blogg ser jag en bild där han sitter med presidenten fem år efter kuppen i Manuels hem.
Jag har själv återkommande rapporterat från Honduras. Jag minns våldet mot journalister 2012–2013 då landet var ett av världens farligaste för journalister. Soldaterna på gatan.
Vid ett tillfälle jagade jag rätt på Manuel. Jag fick nys om att han skulle vara med på tv så jag tog mig till tv-stationen och snackade mig in i studion.
När Manuel var klar frågade jag om en intervju. Han drog mig med in på ett kontor och anklagade mig för att vara CIA-agent, vilket jag förnekade och fortsatte att ställa frågor.
Den tidigare presidenten återkom till anklagelsen, men jag fick min intervju. Ute på gatan väntade poliser, men de sade inte ett ord när jag gick.
Att som reporter vara ute på fältet i en svag stat med korrupta institutioner och beväpnade soldater, poliser och säkerhetsvakter, utöver kriminella gäng som i Honduras, är att vara utsatt. Varje dag, varje intervju kräver förberedelser, fingertoppskänsla för detaljer och säkerhetsmedvetande, kontakt med folk som vet var du är och vart du ska.
Joakim Medin har den här kunskapen, förvärvad både genom egna erfarenheter och kurser och utbildningar. Jag tvivlar inte på att han håller huvudet kallt, men det han utsätts för nu är ett fruktansvärt övergrepp. Den svenska regeringen bör göra allt den kan för att få honom hem.
Och vi andra här hemma måste stötta Joakim, kräva att han släpps fri och får komma hem. Vi måste läsa hans reportage, artiklar och böcker. Sprida dem.
Under president Erdogans tid vid makten har hundratals journalister fängslats, flera dödats och utländska reportrar hindrats från att rapportera. Erdogan vill skrämma inte bara Joakim, utan alla journalister och kritiker till tystnad. Låt honom inte lyckas.