Sedan 28 år lever det 165 000 flyktingar från Västsahara i fyra flyktingläger utanför staden Tindouf, i södra Algeriet. Varje familj bor i ett beduintält och många har byggt ett enklare lerhus strax intill tältet. Lägren ligger ungefär en timmes bilfärd
Lägerinvånarna är helt beroende av nödhjälp från FNs livsmedelsprogram (WFP), EUs biståndsorgan (ECHO) och diverse solidaritets- och biståndsorganisationer från hela världen. Öknen består av sand, sand, mera sand och en hel del stenar. Här växer inget, om möjligen ett par knotiga buskar där grundvattnet är lite högre än på andra platser.
Under de heta sommarmånaderna når temperaturen 50 grader i skuggan. Vintrarna är kallare, men då kan det bli minusgrader om nätterna. En till synes solig vindstilla dag med klarblå himmel kan när som helst förvandlas till ett inferno av vinande sand med en sikt på ett par meter. Det råder delade meningar om när det regnade sist. Någon säger 30 år, någon annan två och ytterligare någon tre.
Som utländska besökare med känsliga magar hänvisas vi till fabriksbuteljerat rent vatten från Algeriet och Marocko. Eftersom antalet internationella besökare är så pass stort finns det flaskor att köpa på flera platser i varje läger. Själva dricker västsaharierna mjölkpulver utblandat i sitt eget vatten utan att klaga.
Vi bjuds om och om igen på te. Den centrala punkten i ett möte är teceremonin. Så fort vi bjuds in att sätta oss i någons hem sätter någon igång att laga te. Det görs på vatten från lägrena brunnar, men eftersom det kokas i flera minuter blir vi aldrig sjuka.
På sjukhuset Nayem Hamiga, i lägret El Ausserd, lär oss läkarna att bara för att människorna bott här i nästan 30 år betyder inte det att deras magar tål vattnet. En stor del av förklaringen till detta är hur vattnet distribueras och förvaras. Enligt FNs flyktingorgan (UNHCR) bör människor i flyktingläger ha minst 15 liter vatten per dag. WFPs rapport från 2001 påpekar att västsaharierna i öknen utanför Tindouf fick ungefär 65 procent av detta. Sedan dess har det ökat.
Varje dag rullar det 21-tons Volvo-tankbilar mellan vattenbrunnarna och lägren. De är donerade av svenska Sida, Praktisk Solidaritet och Rädda Barnen. De tömmer sin last i små kubformade plåtcisterner, som rymmer en kubikmeter vatten. Ett par sådana cisterner förser sedan en handfull familjer med vatten. När tankbilarna fyllt ett lägers alla cisterner börjar de om igen.
Ända sedan de västsahariska flyktingarna kom till denna plats i mitten av 70-talet har kvinnorna organiserat och administrerat lägren. Samtidigt har de sköt hushållet. Männen var först soldater i kriget mot Marocko och Mauretanien. Idag sköter de politiken eller bara drar fötterna efter sig i öknen.
Det är hushållets kvinnor och flickor som går till cisternerna för att fylla på vatten i dunkar och hinkar till matlagning, tvätt och hygien. Lägren är kända för sin goda hygien, men sand, heta dagar och kalla nätter är ingen god kombination. Sjukdomar är vanliga. Matpaketen fyller inte heller barnens näringsbehov.
Solensstrålar värmer lätt upp de små cisternerna runt omkring i lägren och bakterierna frodas. Tankbilarna må vara av hög svensk standard, men behovet av reservdelar och service är stort. Ju mer permanenta lägren blivit desto fler försök att odla grönsaker och frukt har gjorts. För detta krävs det ännu mer vatten.
Med hjälp av Norska Kyrkans Nödhjälp har UNHCR inlett ett försök till ett mer effektivt vattendistributionssystem. I lägret L´Ayoune finns sedan två år tillbaka ett rör- och kransystem. Ur två brunnar pumpas vatten upp i två 70 000 liters tankar på höga höjder utanför lägret. Sedan rinner vattnet med hjälp av tyngdkraften ut i rör till tappkranar runt omkring i lägret. Målsättningen är att det ska finnas en kran inom 200 meter från varje bostad.
Som resultat har vattenkvalitén blivit bättre och invånarna i lägret får nu 15 liter vatten per dag. En norsk hydrolog jobbar också permanent med det västsahariska vattendepartementet för att förbättra vattendistributionen i lägren. Förhoppningen är att samma system ska kunna läggas ut i de tre andra lägrena också.
Publicerad i Världshorisont 2/2003