Det är tjugo år sedan tog han inbördeskriget in i de salvadoranska vardagsrummen genom en intervju med en av ledarna för vänstergerillan FMLN. I mars i år förde han den tidigare gerillan in i presidentpalatset. Men landets president Mauricio Funes följer inte andra latinamerikanska vänsterledare i fotspåren – El Salvador är inte redo för socialismen, menar partiet. Arbetaren träffade den nye presidenten.

Många salvadoraner växte under 1980-talet upp i det närmaste omedvetna om att det pågick ett blodigt inbördeskrig i landet. Det kan tyckas konstigt i ett land litet som Småland med då över fem miljoner invånare. Men medierna kontrollerades av regeringen, militären och det regeringsvänliga näringslivet.

De få oberoende medier som rapporterade om händelserna tystades eller marginaliserades. Först 1989 gjordes den första intervjun med en av FMLN:s ledare i salvadoransk media. Det var den mexikanskägda tv-kanalen Canal 12. Intervjuade gjorde den unga journalisten Mauricio Funes och framför mikrofonen satt gerillaledaren Joaquín Villalobos, idag forskare vid London University, i Storbritannien, och en av FMLN:s starkaste kritiker.

Det kan tyckas vara en händelse som ser ut som en tanke att samma Funes som förde gerillan närmare de salvadoranska tv-tittarna nu vunnit den politiska makten åt dem. Det är det inte. För Funes har den politiska aktivismen växt fram först på senare år.

– Jag kunde inte längre bara observera verkligheten, säger Funes till Arbetaren. Efter tjugo år som journalist i den salvadoranska verkligheten var min analys att landet var i behov av förändring, en förändring som högern inte var intresserad av eller ville genomföra. Jag kom också fram till att jag måste bli en av aktörerna i denna förändringsprocess, och för att bli det var jag tvungen att lämna journalistiken och omfamna FMLN, som är det enda parti som har kapacitet att förändra landet eftersom man inte behöver försvara de ekonomiska intressen som högern har försvarat i tjugo år.

Som journalist har Funes lämnat stora avtryck i det salvadoranska medialandskapet. Efter sin universitetsexamen på jesuituniversitet UCA, i San Salvador, 1986 var han med och startade universitetsradion YSUCA, som idag är en av de starkaste medierösterna till vänster om landets stora högermedier. Och efter ett år på den statliga televisionen hamnade han på Canal 12 vars nyhetssändningar under hans ledning kom att stå i en klass för sig.

Som nyhetschef, nyhetsankare, tv-krönikör och tuff intervjuare i morgonsoffan ställde Funes landets alla makthavare mot väggen, oavsett partifärg. Han blev snart spanska CNN:s korrespondent i landet.

När El Salvador drabbades av två kraftiga jordbävningar i början av 2001, bara några veckor efter att regeringen infört USA:s valuta dollar som egen valuta, stod Funes på toppen av sin journalistiska karriär. Hans kritik av hur regeringen under Arenas president Francisco Flores hanterade de förödande effekterna av jordbävningen och att man infört en valuta som landets centralbank inte hade någon kontroll över var svidande. För första gången talades det på landets arbetsplatser, barer och gator om att han hade en politisk karriärmöjlighet.

– Vi ville ha honom som kandidat redan inför presidentvalet 2004, säger Walter Durán, mångårig parlamentsledamot och FMLN-medlem. Men han tackade nej då han inte ville ställa upp i ett internval, vilket partiets stadgar sade.

FMLN hade 2004 varit ett politisk parti i tolv år och haft majoriteten i Nationalförsamlingen, men misslyckats i två presidentval. Denna gång menade många att turen att kandidera till presidentposten hade kommit till en av partiets historiska medlemmar, den tidigare ledaren för det salvadoranska kommunistpartiet, Schafik Handal. FMLN gjorde sitt sämsta val någonsin.

Högerpartiet Arena, som haft makten sedan 1989 hade redan i valet 1999 insett vad det skulle ta FMLN ytterligare nästan tio år att inse. Det var dags att satsa på yngre förmågor, utan kopplingar till inbördeskriget. I två val i följd kammade till synes okända politiska förmågor hem presidentposten. I valet 2004 förlorade Handal mot den yngre, tidigare sportjournalisten Antonio Saca.

– Efter det valet ändrade vi stadgarna så att partiledningen presenterar en kandidat som medlemmarna sedan får säga ja eller nej till, fortsätter Durán. Vi frågade Funes igen och han ställde upp. Omröstningen fick ske på nationalarenan Estadio Cuscatlán. Det var mer folk utanför än det var inne på den fullsatta arenan och alla röstade ja till Funes.

Men Durán bekräftar att det fanns flera inom partiets mer ortodoxa kommunistiska kärna, som han själv tillhört länge, som inte vill se Funes som partiets kandidat. För att blidka dem valdes en annan av de historiska ledarna, Salvador Sánchez Cerén till vicepresidentkandidat.

För den salvadoranska högern och de större massmedierna var det till en början svårt att kritisera Funes. Den konservativa dagstidningen La Prensa Gráfica beskrev honom till och med som en man att lita på. Opinionssifforna blev därefter. FMLN och Funes kom att leda tvåsiffrigt över Arena i undersökning efter undersökning.

För Funes blev stödet en upprättelse. Efter hans massiva kritik av regeringen 2001 hotade Canal 12:s mexikanska ägare av annonsbojkott om inte Funes försvann ur rutan. De stora annonsörerna stod regeringspartiet Arena nära.

Två år senare fick Funes träda tillbaka och bara verka som nyhetschef bakom kameran. Tittarsiffrorna dalade och 2005 lämnade han Canal 12. För en kort tid återuppstod hans morgonintervjuer och krönikor i Canal 15 och 21, men snart vek även deras annonsintäkter och programmen lades ner.

Som presidentkandidat fick Funes ett par månaders smekmånad, men snart kom han att ställas inför sina gamla kollegor och tonen var hård. Han framställdes som en marionett för FMLN:s kommunister och Venezuelas socialistiska president Hugo Chávez. I tidningar och på tv gjordes reportage om fattigdomen och förstatligande av privat ägande i Bolivia, Nicaragua och Venezuela som avskräckande exempel på den politiska vänstervåg som svept över Latinamerika och nu tycktes stå på tröskeln till El Salvador.

– Valkampanjerna inför årets val har visat på avsaknaden av oberoende medier i El Salvador, säger advokaten och den politiska analytikern Roberto Burgos på UCA:s institution för mänskliga rättigheter, IDHUCA. Jag skulle ljuga om jag sa att situationen inte är bättre än under den väpnade konflikten. Idag kan vi säga vad vi vill på radion och det finns ingen direkt censur, men de stora medierna, både press och tv, kontrolleras av den radikala högern. Det finns få exempel på oberoende journalistik.

Burgos får stöd av en rapport som EU:s valobservatörer i El Salvador publicerade inför årets presidentval. Enligt den kunde bara fyra av de 15 stora pappers- och etermedierna i landet anses stå för en oberoende bevakning av valet. Tre rapporterade till förmån för FMLN. Åtta rapporterade långt mycket mer och mer positivt om Arena: de tre statliga tv-kanalerna, tre privata (inklusive Canal 12) och landets två stora dagstidningar.

Innan lokal- och parlamentsvalet den 18 januari i år var FMLN segervisa, men helt tvärt emot vad alla opinionsundersökningar visat förlorade partiet borgmästarvalet i huvudstaden. Det var som luften gick ur hela partiet, även om Funes försökte gjuta mod i väljarna. Samtidigt intensifierades mediekampanjen mot honom och hans huvudmotståndare, Arenas kandidat Rodrigo Avila gick framåt i opinionen, med de två mindre högerpartierna PCN:s och kristdemokraterna PDC:s väljare i ryggen.

Medan FMLN gjort som Arena tidigare, och valt en yngre kandidat utan kopplingar till den tidigare väpnade konflikten, gjorde regeringspartiet tvärtom. Visserligen var Avila ung, men hans bror var en av Arenas grundare.

Som medlem i en paramilitär styrka i slutet av kriget fick Avila också rykte om sig att vara pricksäkerheten själv. Efter krigsslutet blev han polischef och lade grunden för den hårdföra taktik mot landets ungdomsgäng, maras, som kommit att bli Arena-regeringarnas varumärke. En taktik som visat sig fullkomligt ha misslyckats. El Salvador är idag, enligt den Panamerikanska organisationen för hälsa, det mest våldsamma landet på det västra halvklotet.

Efter sin tid som polischef var Avila ett tag parlamentsledamot för Arena, innan han blev säkerhetsminister i Sacas regering och sedemera återigen polischef, strax innan valet.

Avilas återkomst till polisen är i sig en spegling av Arenas konstanta politik, och ger i viss mån Funes rätt i sitt uttalande om regeringens politiska ovilja till förändring.

Under 20 år vid makten har Arena förvandlat El Salvador till den näst mest liberaliserade ekonomin i Latinamerika, efter Chile, och den 33:de mest liberaliserade i världen. Samtidigt har partiet inte lyckats minska fattigdomen som ligger fast kring 45 procent av befolkningen. De ekonomiska och sociala klyftorna har ökat, liksom det kriminella våldet och ungdomsarbetslösheten.

På flera sociala områden ligger El Salvador också långt efter sina grannländer. Om och om igen under sina valkampanj underströk Funes att El Salvador är det land i Centralamerika som lägger minst pengar på hälsa och utbildning. En halv miljon salvadoraner saknar också tak över huvudet, om kartonger, presenningar och ruiner räknas bort.

– Genom journalistiken lärde jag känna fattigdomen och den sociala ojämlikheten som finns i landet, säger Funes till Arbetaren. Men jag lärde också känna den potential som det salvadoranska folket har för att fortsätta framåt och lösa sina problem. Det bästa exemplet på detta är diasporan, det vill säga de nästan tre miljoner salvadoraner som lever utanför landets gränser och som sökt nya utvägar eftersom de i El Salvador varken funnit de arbeten, inkomster eller löner som de behövt för att överleva. Om denna önskan till förändring och vilja att överleva gjort att de lämnat sitt land för att söka ett annat liv varför kan de inte också använda denna potential att skapa ett annorlunda liv i El Salvador?

När Funes tillträder sin femåriga mandatperiod, utan konstitutionell möjlighet till återval, den 1 juni står han inför alla dessa problem som han i åratal kritiserat Arena för att inte ha löst. Med en ekonomi som är starkt knuten till USA beror också mycket på utvecklingen där.

Med dollar som valuta styrs El Salvadors monetära politik helt från Washington D.C. USA är också El Salvadors största handelspartner. Till detta kommer de över två miljoner salvadoraner som dagligen skickar hem pengar till sina anhöriga i hemlandet. Förra året utgjorde deras samlade penningförsändelser nästan en femtedel av landets BNP.

Medan Arena-regeringarna gjort allt för att genom goda relationer med USA försökt se till så att de utvandrade salvadoranerna stannat kvar i USA för att fortsätta sina försändelser, vill Funes att de kommer hem igen. Genom dem och utländska investeringar hoppas han få fart på den salvadoranska ekonomin, som enligt FN kommer att växa minst av alla de centralamerikanska ekonomier de kommande åren.

Hans politik kommer att fokuseras på att straffa skattesmitare för att på så sätt öka landets skatteintäkter utan skattehöjningar. Genom de nya intäkterna ska han betala polisen bättre så att den står bättre rustad att konfrontera den organiserade brottsligheten istället för att låta sig köpas av den. Med minskad brottslighet hoppas han att investeringarna ökar.

Han har vid upprepade tillfällen tagit avstånd från Venezuelas Hugo Chávez, Nicaraguas Daniel Ortega och andra mer radikala vänsterledare i Latinamerika. Under sitt 15 minuter långa telefonsamtal med Obama lovade han också, enligt den amerikanska tidskriften The Nation, att inte ingå någon allians med någon ledare söderöver som på något sätt kan äventyra El Salvadors relationer med USA.

Som för att verkligen förtydliga vad han menar reste Funes, bara fyra dagar efter valet, till Brasilien för ett möte med president Luiz Ignacio Lula da Silva, en av regionens kanske mer moderata vänstermän. Men Funes har också öppnat för diplomatiska förbindelser med Kuba och ökade handelsrelationer med Kina.

Den salvadoranska högerns scenario med en regering bestående av gamla FMLN-kommunister tycks också komma på skam. Till och med den ortodoxa partifalangens man i presidentpalatset, den nyvalde vicepresidenten, har gjort klart att det är Funes som väljer vilken regering han vill ha och att han står till Funes förfogande mer än partiets. Mycket talar också för att Funes regering kommer att bli mer socialdemokratisk än socialistisk.

– Funes är inte socialist, säger Walter Durán. Han står mer åt mitten och kan väl mest liknas vid en socialdemokrat. Men partiledningen är medveten om att El Salvador inte är redo för socialism. Det står fortfarande i partiprogrammet att vi jobbar för socialism och det är det långsiktiga målet, men inte nu.

Oavsett regering måste Funes skapa samarbete över blockgränserna. Med 35 av totalt 84 mandat är FMLN det starkaste partiet i Nationalförsamlingen, men Arena, PCN och PDC har med sina 48 mandat enkel majoritet.

President Saca har i alla fall lovat en så smidig överlämning av makten som möjligt. I slutet av mars deltog Funes, tillsammans med Saca, på möten med de centralamerikanska statscheferna och USA:s vicepresident Joe Biden. I mitten av april deltar han på det femte regional toppmötet med alla Amerikas statschefer. Där väntar också ett möte på tu man hand med Obama.

Fakta/El Salvador

Ligger i Centralamerika och har sex miljoner invånare, varav drygt hälften lever på mindre än två dollar om dagen. Ytterligare närmare tre miljoner salvadoraner bor utomlands.

Mellan 1980 och 1992 dödades 75 000 människor och mellan 5 000 och 8 000 försvann i inbördeskriget mellan vänstergerillan FMLN och regeringen, som backades upp av USA.

FMLN grundades när fem olika gerillagrupper gick samman 1980. 1992 blev det ett politiskt parti som vuxit sig starkt hos den salvadoranska medelklassen.

Det avgående regeringspartiet Arena grundades 1981 av Roberto D´Aubuisson, tidigare militär och ledare för flera dödspatruller. Partiet står det salvadoranska näringslivet nära.

2006 ingick El Salvador ett frihandelsavtal med USA.

Landet var i år det sista latinamerikanska land att ta hem sina soldater från Irak, där de varit stationerade sedan 2003.

Det är idag det enda land i Latinamerika som inte har diplomatiska förbindelser med Kuba.

Publicerad i Arbetaren 14/2009