Patienter utan pengar ska få finansiellt stöd. Lågavlönad sjukhuspersonal får lönebonus. Denna nya giv prövas nu i Kambodja. Omvärlden har besökt det statliga sjukhuset i distriktet Sotnikum.
Det första Kuchna Neng möter när hon kommer till sjukhuset på morgonen är flugor. Sedan slås hon av doften av ris och buljong. Inne på den allmänna vårdavdelningen sitter patienterna och deras anhöriga och äter sin frukost. Några sitter på sängarna andra på golvet där de sovit under natten.
I Kambodja stannar de sjukas familjer intill sjuksängen från inskrivning till utskrivning. De sover och lagar mat tillsammans. Kläderna tvättar de i tvättställen på sjukhusets gård. Så har det alltid varit.
Kuchna har jobbat som sjuksköterska på sjukhuset i drygt ett år. Varje morgon går hon och de andra sjukskötarna på allmänna avdelningen en rond och tittar på patienternas vitala värden, som blodtryck, puls, andning och urin. När doktorn kommer följer hon honom på hans rond och följer sedan hans instruktioner för varje patient.
I apoteket köper hon mediciner som hon lägger i doseringslådor åt de sjuka. Efter lunch går tiden åt till att behandla de kritiskt sjuka och hålla allmän uppsikt på avdelningen. Behoven är stora och hon har svårt att hjälpa alla.
– Situationen är långt ifrån perfekt, säger hon. Det har blivit bättre, men det måste bli ännu bättre. Jag har bara tid att ge folk mediciner, men aldrig en ordentlig hälsokontroll.
Som anställd direkt av sjukhuset tjänar hon ganska bra, runt 70-80 US Dollar i månaden. Flera av hennes kollegor är anställda av staten och tjänar mellan 10 och 20 US Dollar i månaden, vilket är svårt att leva på.
Med hjälp av Läkare Utan Gränser får de nu en lönebonus som gör att de får ungefär samma lön som Kuchna. Tills för bara några år sedan drygade de flesta ut kassan genom att ta med patienterna till sina privata kliniker och ge dem vård på kredit.
Enligt lag måste patienter som läggs in på statliga vårdinrättningar betala vid inskrivningen, vilket få har råd med. Alternativet att betala på kredit lockar därför flera. Tyvärr med resultatet att de får stora skulder till privata läkare som bara har tillgång till dålig eller stulen antibiotika och vitaminer. Det finns inte heller någon som kan kontrollera de privata alternativens arvoden. När de sjuka blivit så dåliga att vård på statliga vårdinrättningar är det enda alternativet har de redan skulder som de aldrig kommer kunna att betala.
Dr. Charles från Läkare Utan Gränser har sett klara förbättringar sedan han kom till sjukhuset för 16 månader sedan. Det beror på den nya given, men han är säker på att det kan bli mycket bättre.
– Före den nya given diskuterade inte personalen de olika patienterna och deras sjukdomar. Alla arbetade individuellt. Inga rapporter arkiverades. På sin höjd skrev de ner två, tre rader om varje fall. Lagarbete existerade inte över huvud taget. Det gör det idag. Personalen stannar på sjukhuset och sköter sitt jobb här. I framtiden behöver diagnostiseringen och behandlingen förbättras, vilket bara kan ske genom lagarbete.
Charles skriver ut en injektion till en malariasmittad liten flicka. Medan Kuchna lugnar barnet inför sticket visar Dr. Charles TBC-avdelningarna. Förutom malaria och hiv/aids är tuberkulos det största problemet i området. Behandlingen är lång och dyr för de smittade.
Sedan en tid tillbaka arbetar sjukhuset för att minska kostnaderna för de tbc-sjuka. De försöker ge patienten så pass mycket och bra vård på sjukhuset för att hon ska kunna lämna det på ett tidigt stadium. Väl hemma ska den sjuke kunna besöka sin lokala hälsovårdscentral regelbundet för fortsatt vård.
På så sätt bli kostnaderna på sjukhuset mindre, men målsättningen är att utbilda ett par personer i varje by att dosera och ge mediciner till tbc-sjuka. Genom att göra det blir utgifterna för transport och förlorad risskörd minimala. Hälsovårdscentralerna ligger närmare patienterna än sjukhuset, men avståndet kan fortfarande vara upp till 10 km.
Vägarna är dåliga och transportmöjligheterna små. Att få mediciner hemma i byn är enklare för alla. För Kuchna och hennes kollegor innebär också decentraliseringen av tbc-vården att de kan ägna mer tid åt andra patienter.
Fakta/Hälsa i Kambodja
Kambodja är ett av världens fattigaste länder med en blodig historia av inbördeskrig och folkmord. Under Röda Khmerernas tre och ett halvt år långa styre i landet (1975-1979) mördades 3 miljoner människor, däribland en stor del av landets högutbildade. Bara 50 läkare kom levande ur slakten. Bristen på sjukvård är idag stor. Antalet läkare och sjuksköterskor ökar stadigt, men den praktiska erfarenheten är liten. Med hjälp av utländska biståndspengar är infrastrukturen väl utbyggd med ett sjukhus per 100 – 200 000 invånare och en hälsovårdscentral per 10 – 20 000 invånare. Regeringen lägger bara 3 US Dollar per capita och år på hälsovård idag. Det är 1 000 gånger mindre än Holland och 12 gånger mindre än Världsbankens rekommendationer. Även om löftena om att höja budgeten till 15 US Dollar per capita och år infrias är det långt mindre än vad en del länder i Afrika spenderar på hälsovård. Så länge lönerna för de anställda är så låga som de är idag kommer inte vården att bli bättre.
Fakta/New Deal
Projektet New Deal drivs av Läkare Utan Gränser Holland och Belgien. Det har pågått sedan 1999 och än så länge bara i två distrikt (Sotnikum och Thmar Pouk). Sedan dess har antalet inskrivna patienter på sjukhuset i Sotnikum ökat med mer än 50 procent.
Rättighetsfonden sköts idag av en lokal enskild organisation, Cambodia Family Services Development . År 2001 var kostnaden för rättighetsfonden i Sotnikum 10 700 US Dollar. Totalt var sjukhusets utgifter det året 152 000 US Dollar.
Av det totala antalet patienter på 2 864 fick 533 personer (19 %) stöd ur fonden. De anställda arbetade fulla dagar på sjukhuset och stölder och illegal försäljning av vård och medicin på sjukhuset försvann näst intill helt.
År 2001 tjänade en lantbrukare i Sotnikum i genomsnitt 0,6-0,8 US Dollar/dag.
Samma år var genomsnittskostnaden för en sjukvårdsbehandling i området ungefär 26 US Dollar, varav 32% gick till behandling och 68% till mat, transport och dylikt.
Källa: Läkare Utan Gränser Holland och Belgien
Publicerad i Omvärlden 7/2002