Glassiga charter, glättigt resereportage i ”När & fjärran”- så är många bild av Kuba. Men hur funkar vardagslivet för unga tjejer i Castros välde? Bakom fasaden av turisternas dollarflöde. Vi har träffat Maydelin, Yulaydi och Claudia.
Maydelin ler i skenet av den nedåtgående solen, hon sträcker ut sin kropp på stenmuren utefter Malecón och poserar för det förbipasserande turisternas kameror. Hennes kompisar putar med läpparna och undslipper korta ”Psst” åt de vita män som passerar. Maydelin, Iyesca och Iideska gör ingen hemlighet av att de gillar att bli uppmärksammade för sin skönhet.
– Jag tycker om att modella, säger Maydelin, 16 år, och kråmar sig för en man som fotograferar henne i olika poser. En tysk med en sådan där digital kamera fotograferade mig en gång och skickade bilderna på video så att jag kunde titta på dem.
Hon dyker ner i de konstgjorda stenbassängerna nedanför stenmuren och kastar med sitt svarta hår.
Malecón är för Havanna vad Copacabana är för Rio De Janeiro. Kilometer efter kilometer skiljer den breda gatan och vågbrytarna Havanna från det stormpiskade Karibiska havet. På eftermiddagarna när solen lyser upp hela kustlinjen samlas många av Havannas yngre kvinnorna här. De visslar på turisterna och de manliga fixarna erbjuder allt mellan himmel och jord.
Maydelin och hennes kompisar går hit varje helg.
– På dagen går vi runt här, snackar med turisterna och badar, säger Iideska. Sedan går vi hem och duschar och byter om till finkläder för att vara vackra när vi går ner till Parque Central.
– På lördagar solar vi och på söndagar älskar vi, säger Iyesca och skrattar.
Hon är 20 år och arbetar som servitris för att det ger gott om dollar i dricks.
Iideska är 21 år och arbetar i en second hand-affär. Hon är den enda av de tre som inte är från Havanna.
– Jag kommer från provinsen Granma, Kubas fattigaste område, säger hon. Jag kom hit för att tjäna pengar och ha roligt. I Granma finns inga jobb och inget att göra. Men här är allt så dyrt. På mitt favoritdisko är inträdet för kubaner 11 dollar, men för turister är det gratis. Kommer jag i sällskap med en turist betalar jag ingenting.
På frågan om de vill åka till Miami skakar de på huvudena och säger att de trivs på Kuba.
– Men det finns inte så mycket att göra för oss ungdomar, säger Iideska. Utbudet är dåligt. Kan vi inte hyra en bil och åka till stranden imorgon?
Vi kommer aldrig till stranden. Maydelin och hennes kompisar försvinner till Parque Central och vi reser bort från Havanna. Dagens kubanska ungdom befinner sig i ett komplicerat skede av sitt lands utveckling. För inte så länge sedan var Kuba ett stängt samhälle där de ända kontakterna med utlandet skedde med de östeuropeiska staterna och Sovjetunionen, vilket naturligtvis påverkade ungdomskulturen.
I dag ser världen annorlunda ut och Kuba har öppnat gränserna mot alla världens länder. Turismen har exploderat och tusentals kubaner har lämnat ön för att bo någon annanstans. Utlandskubanerna och turisterna ger ungdomen en bild av omvärlden som inte förekommer i kubanska media. Internet är än så länge förbjudet för kubanerna i gemen. En kubansk musiker jämförde den kubanska ungdomen med akvariefiskar – instängda i en glasbur med möjlighet att se vad världen har att erbjuda, men utan möjlighet att röra det.
På svarta marknaden går det att köpa band med Backstreet boys och Madonna. Samtidigt som den kubanska kulturen har mycket att erbjuda med en stor biorepertoar med det senaste Holywoodfilmerna blandat med svenska filmer törstar den kubanska ungdomen efter mer.
Därför samlas de kring turisterna. I staden Santiago de Cuba stöter vi ihop med Yulaydi och Lisset utanför hotellet Casa Grande i stadens centrum.
De har precis kommit ner till centrum, från den förort de bor i. Yulaydi har klätt upp sig och låter gärna handen söka kroppskontakt ackompanjerat med ett litet skratt. Lisset håller sig i bakgrunden. Hon tycks skämmas för sin alldagliga klädsel. De kom ner till stan för att se vad som hände, säger de. Och inte för att hitta en utlänning, men se vad ödet förde med sig.
De slår sig ner på en bänk i en mindre park bakom hotellet. Här är det mörkt och i skuggorna rör sig omslingrade par mot varandra.
– Polisen kan komma, säger Yulaydi. Det är förbjudet med jineterismo och om vi talar med en utlänning kan de tro att vi är ute efter att sälja våra kroppar.
– Vi är inte jineteras, säger Lisset snabbt. Jineterismo är lika med prostitution. Vi tyckte bara att ni verkade roliga och att det skulle vara skoj att lära känna er, och prata lite.
Yulaydi studerar till att bli servitris och Lisset till frisörska. Hon har också en ettårig son. De bor båda två hemma hos sina föräldrar.
– Det finns inget för oss att göra. Allt är så dyrt. Vi kan inte gå på discon eftersom man måste ha dollar för att betala inträdet. Vi kan inte handla fina kläder, smink eller skor i affärerna. Sådant finns bara i dollarbutikerna där man måste betala med dollar.
Som alla kubaner får de månatliga matransoneringskort, gratis utbildning och sjukvård hela livet, men kläder och bussar kostar pengar. Lisset måste försörja sin son. Dessutom betalar de för sina utbildningar, vilket beror på att de valt att gå privata kurser.
För den kubanska ungdomen är det i dag mer lockande med jobb inom turistsektorn än med jobb som läkare, lärare, arkitekt eller jurist. Som servitris, hotellportier eller frisör finns det chans att få dricks i dollar, vilket till exempel inte en jurist kan få. Alla kubanska arbetare får en fast månatlig lön i kubanska pesos, som ska räcka till en persons basbehov. Vill de ha något utöver det som en deodorant, en flaska vin eller en middag på en fin restaurang måste de skaffa sig dollar vid sidan av jobbet.
– Jag var i en dollarbutik idag, säger Yulaydi. Jag fick köa jätte länge. Ni utlänningar får gå före i kön, så om jag går med er kommer jag in före alla andra kubaner. Samma sak gäller på restauranger och hotell. Vi får inte ens komma in på en del av dem om vi inte är i sällskap med en utlänning.
Yulaydis ögonkast blir längre och kroppskontakten mindre oskyldig. Hon skrattar och frågar om det inte är dags att gå och handla lite i en dollaraffär. Lisset förklarar att man inte ska se ned på kubanskor som säljer sina kroppar.
– Se på mig. Hur ska jag kunna köpa kläder och skor till min son när jag knappt har råd att köpa det till mig själv. Det finns många kvinnor som säljer sig bara för att försörja sin familj, men vi skulle aldrig kunna göra det.
Vi säger adjö. Yulaydi är besviken. Det är uppenbart att hon inte är så oskyldig som hon först utgav sig för att vara.
Tillbaka i Havanna stämmer vi möte med Claudia Torres, 16 år, och ansvarig för för internationella relationer på den kubanska motsvarigheten till Elevkåren (FEEM).
Hon fnyser åt det faktum att det finns tjejer i hennes ålder som varje helg hänger på Malecón och i Parque Central i hopp om att hitta en utlänning som kan öppna portarna in i en annan värld.
– Att det inte finns diskon för oss kubaner är bara lögn. Vi är ett glatt folk som går ut på gatan och dansar och roar oss. Vi kan ju gå ut ur huset. Det är inte som i Lima, i Peru, där folk inte vågar gå ut.
Hon har fortfarande skoluniformen på, men säger att när det är fest tar hon på sig finkläderna och sminkar sig. Hon skrattar tillsammans med sina kompisar på kontoret. De talar om någon rockkonsert de har varit på. Det blir ofta disko, teater och bio på helgerna. I vanliga fall går Claudia i skolan, men hon har av de andra medlemmarna i organisationen blivit vald till sitt ämbete och får därför tillåtelse att lämna skolan och arbeta för FEEM när det behövs.
– Vi kan ta igen det. Man måste offra lite för jobbet, jag har ju en skyldighet mot de människor som har valt mig. Jag är stolt över att representera tusentals elever och det är en bra möjlighet att få lära känna folk och andra delar av Kuba.
Claudia har även representerat Kubas ungdom och Fidel Castro på en kongress i Argentina. Vid andra tillfällen har hon varit på ungdomskongresser i Peru och Venezuela.
För ungdomar som Claudia finns det alla möjligheter att resa och träffa killar och tjejer från andra länder. Hon säger det själv, att ungdomar som sköter sig, det vill säga inte raggar utlänningar på Malecón, och står på revolutionens sida kan få resa på campingläger i Frankrike, eller som hon på konferenser i Sydamerika.
– Det påstås att Castro inte tillåter oss att resa, men jag har ju rest. Och de som har pengar kan också resa.
Det har hon rätt i, men svaret blir surt när hon sedan berättar att hon har släktingar i USA som skickar dollar till familjen så att de kan leva ett lite lyxigare liv. Tyvärr är det så på Kuba att inte alla har släktingar och bekanta utomlands som kan skicka dollar. Och dollar är på Kuba till syvende och sist porten till en vardag utöver den vanliga, något som alla ungdomar längtar efter, oavsett land.
Claudia tror på den kubanska revolutionen och vill göra något stort för sitt land. För henne behövs det inga turister för att roa sig.
Yulaydi drömmer om ett liv bortom förorten. De manliga turisterna kanske inte bara tar henne till en restaurang, utan till och med till ett annat land.
Maydelin vill inte utomlands. Hon har släktingar som har återvänt besvikna. Hon drömmer om att studera till ekonom, men under tiden vill hon besöka de senaste diskona för turister. Alla tre vill ha något att göra.
Fakta
Kuba styrs sedan 1959 av Kommunistpartiet som skapades av Fidel Castro, Ernesto ”Che” Guevara, Raul Castro med flera gerillasoldater som gjorde revolution på Kuba samma år.
Alla landets organisationer är på ett eller annat sätt kopplade till partiet.
För att vara med i Elevkåren FEEM krävs inte medlemskap i partiet, men det är en fördel. Allt fler ungdomar väljer att inte gå med i partiet. Medlemskap i partiet är i sig inte ett krav för att få studera och jobba, men det ses som positivt.
Vad är en jinetera?
Jinetera betyder rytterinna. Så kallas tjejer som rider på utlänningars plånböcker i jakt på det goda livet. Det är egentligen bara ett annat ord för prostitution. De manliga motsvarigheterna heter jinetero.
Publicerad i Vecko-Revyn 9/2001