Den 8 december tillträder Mexikos nya president Vicente Fox, den första president på 71 år som inte är från partiet PRI (Den institutionaliserade revolutionens parti).

Men för landets indianbefolkning krävs det mer än ett maktskifte på presidentposten för att de ska bli nöjda. Det sju år långa zapatistupproret fortsätter i Chiapas. Samtidigt har guvernörsvalet, där oppositionen vann, ökat hoppet om fred och sociala förändringar.

Det råder en tryckt stämning i Chiapas. De många resenärer och turister som varje dag passerar denna av Mexikos sydligaste delstater tycks vara lyckligt omedvetna om verkligheten. På kaféerna i San Cristobal de las Casas, bland ruinerna i Palenque, vid Lago Montebellos stränder och på djurparken i delstatshuvudstaden Tuxtla de Gutierrez syns inte mycket av den verklighet som miljontals av Mexikos fattiga och förtryckta ursprungsbefolkning lever i.

Medan turisterna dricker sitt kaffe på den nybyggda flyplatsen utanför San Cristobal de las Casas går en uniformerad och en civilklädd tjänsteman runt i väntehallen och frågar ut alla indianer – vart är du på väg, vem ska du hälsa på, var ska du bo, har du biljett, vem är landets president, vad gjorde du på självständighetsdagen?

Den 15 september firade man i Mexiko och hela Centralamerika självständigheten från Spanien. Något som indianerna i Chiapas inte haft anledning att fira ett enda år sedan 1821. Dagen efter firandet fladdrar de grön-vit-röda flaggorna I vinden på torget i San Cristobal och på TV-apparaterna rullar bilder från invigningen av OS i Sydney. De mexikanska reportrarna frossar i nationell heroism i kampen om medaljerna.

Historiens vingslag för oss tillbaka till OS 1968 i Mexiko City, studentupprorens år, då Mexiko ingalunda förskonades. Den 2 oktober 1968 sköts, trampades och kördes 200 studenter brutalt ihjäl på ”de fyra kulturernas torg” i den mexikanska huvudstaden. Några veckor senare invigdes OS I samma stad och efter en skicklig mörkläggningskampanj lurades omvärlden till att tro att bara en handfull studenter omkommit i tumult med myndigheterna.

Det var då det började; zapatistupproret, men under ett annat namn. De mördades kamrater beslutade sig för att nu var det nog; Ya basta (Nu är det nog)! De skapade FNL (De nationella frihetsstyrkorna) och arbetade för en revolution. Efter några år hade majoriteten av gruppen fängslats eller mördats. Militären underrättelsetjänst och regeringen trodde att hotet var över. Tre av ledarna överlevde dock och började om från början., men denna gång försiktigare.

I början av åttiotalet skickades flera av medlemmarna till Nicaragua och Kuba för att lära känna andra revolutionärer. Redan i mitten av åttiotalet slog EZLN (Den zapatistiska arméen för nationell frigörelse) upp sina första läger i Lacandonadjungeln, i Chiapas.

Namnet, zapatisterna, tog de från Emiliano Zapata, en revolutionär som slogs i den mexikanska revolutionen på tiotalet. Hans revolution vann, men han själv mördades tillsammans med den andre mer radikale revolutionsledaren, Fransisco ”Pancho” Villa. De mer konservativa revolutionärerna tog över och bildade så småningom partiet PRI (Den institutionaliserade revolutionens parti), som 1929 vann presidentvalet och sedan skulle komma att styra landet i 71 år.

Zapatistgerillan ansåg att det var dags att genomföra Zapatas och Villas jordreformer och ge autonomi åt landets indianbefolkning. Nyårsnatten 1994, samma dag som Mexiko tog klivet in i frihandelsavtalet NAFTA med USA och Kanada, steg zapatisterna ut i rampljuset och ockuperade fyra kommunhuvudstäder i Chiapas, däribland San Cristobal.

Som medlemmar i NAFTA var skandalen given och omvärldens intresse stort. En gerilla i en förmodad utvecklad demokrati? Regeringen insåg att de inte bara kunde köra över pöbeln, utan att de var tvungna att handskas med silkesvantar. År 1995 inleddes fredsförhandlingar och året därpå skrev gerillan och regeringsrepresentanterna under ett avtal i den lilla byn San Andrés, i norra Chiapas.

Men regeringen valde att inte uppfylla det de lovat i San Andrés. Medan de lämnade in nya förslag till ett avtal, med inte fullt så kraftiga förändringar i grundlagen, ökade de den militära närvaron och började långsamt underblåsa den redan rådande spilttringen mellan PRI-anhängare och zapatist-anhänre i byarna.

I många av byarna i regionenråder det sedan gammalt djupa religiösa klyftor mellan katoliker och evangelister, vilket i fler fall lett till våldsamheter och utfrysning. Under valkampanjen till presidentvalet 1989, då vänster-centerpartiet PRD (Den demokratiserade revolutionens parti), nästan vann, kastades många anhängare av PRD ut ur sina byar. Och med zapatisterna fick indianerna ta ställning för eller emot dem eller regeringen. En del valde att ställa sig utanför konflikten.

Den katolsk-pacifistiska indianorganisationen Las Abejas (bina) markerade sin neutralitet genom att placera ut vita flaggor med ordet Paz (fred) på i sina byar.

– Vi har haft anhängare till regeringspartiet PRI som grannar, kompisar och familjemedlemmar, säger Jose Vasquez, tzotzilindian och medlem av Las Abejas, numer boende i ett flyktingläger i byn X´oyep, i norra Chiapas. Nu bråkar söner med fäder och sånt gör ont i hjärtat. Tidigare blev zapatistsympatisörerna kidnappade och slagna. Vi trodde aldrig att det skulle drabba oss, men till slut drabbades även vi. Nu har regeringsanhängarna buntat ihop oss med zapatisterna bara för att vi talar om ett pluralistiskt samhälle där flera etniska grupper har rätt att leva sida vid sida, trots kulturella skillnader.

När det stod klart att San Andrés-avtalet inte skulle genomföras och den militära närvaron blev större ökade splittringen bland delstatens indianer. Hösten 1997 splittrades många byar och samhällen. De indianer som stödde regeringen kastade ut zapatistanhängarna ur sina byar, och tvingade de neutrala att välja sida.

– I september 1997 började zapatistanhängarna och regeringssympatisörerna att bråka i en by här i området, säger Manuel Perez, sekreterare I Las Abejas styrelse. Det var ett litet problem som vi var beredda att medla i men de ville inte. Det ledde till att en zapatist dog. Ingen tog tag i det och försökte reda ut det hela. Situationen lugnade ner sig, men problemet flyttade sig till nästa by och sedan till nästa by där regeringssympatisrerna även brände ner zapatisternas hus. Myndigheterna gjorde ingenting. I en annan by kom regeringssympatisörerna til kyrkan och sköt, men gudskelov dog ingen. I nästa by följdes de av militären.

Under denna period var det skottlossning i den dal där Las Abejas alla medlemmar bodde och det passerade regelbundet helikoptrar och tungt beväpnad militär.

– Regeringssympatisörerna kom till oss och ville få oss att bära vapen och ge dem pengar för att köpa vapen, säger Manuel. De tog våra hästar och mulor och sålde dem för att köpa vapen. Vi sa nej och de hotade oss med vapen. De var bereda att döda oss. Några av oss var rädda och gav dem den hjälp de ville ha. Den 16 december mördades en person i en grannby och man lade skulden på oss I Las Abejas.

Vid det laget hade Las Abejas valt att fly sina byar och samlas i tre flyktingläger i kommunen Chenaló för att på så sätt bo tillsammans med likasinnade, bortom alla hot om våld. Den 22 december 1997 kom regeringssympatisörerna, tzotzilindianer precis som Las Abejas, till lägret i Acteal och sköt ihjäl 45 personer utanför kyrkan.

Sedan dess håller de varje månad den 22:a en minnesgudstjänst. De tänder 45 ljus och tar emot mexikanska och internationella besökare, vilka kommer för att visa sin solidaritet med den utsatta indianbefolkningen. Mördarna och den storbonde som finasierade massakern sitter i dag fängslade, med de verkliga bovarna går fortfarande fria.

En sergeant i den mexikanska arméen har berättat att vapnen som användes vid slakten köptes illegalt i Guatemala för pengar som skulle gå till lokal utveckling hos organisationen Desarollo para Paz y Justicia (Utveckling för fred och rättvisa) medlemmar. Istället öfr lokal utveckling fick de vapen, militär träning och kamouflageuniformer. Idag räknas Paz y Justicia till regionens starkaste paramilitära styrka.

Centro de Derechos Humano de Fray Bartolome de las Casas (eller Freiba, som de kallas i folkmun), en mexikansk organisationen som arbetar med de mänskliga rättigheterna, bekräftar uppgifterna.

– Efter massakern i Acteal kom militären till Chenaló för att, enligt dem själva och regeringen, skydda folket mot paramilitära grupper, men ingenting har hänt, säger Juan Carlos, analytiker på Freiba. Justitieombudsmannen skapade en specialenhet för att ta hand om paramilitärer, men hittills har de bara ägnat sig åt att ta hand om organiserad brottslighet.

De senaste åren har antalet anmälningar mot just justitieombudsmannen, men även militären och paramilitära grupper, ökat i Chiapas. Framföra allt rör det sig om anmälningar av brott mot folkets ekonomiska och kulturella rättigheter. Ett fall som Freiba arbetar med just nu är ett vägbygge vid samhället Armando Hernandez i utkanten av Lacandonadjungeln. Plötsligt dök det upp en massa militärer med syfte vakta vägbygget. Snart försvann vägarbetarna och vägbygget har aldrig avslutats. Men militären är kvar och har nu slagit upp ett läger på den mark där folket odlat majs och bönor i urminnes tider.

– Indianerna har också heliga platser för bön och läkning, säger Juan Carlos. I staden Chenaló finns en sådan plats. Militären slog upp sin postering mitt på platsen och bryter på så sätt folkets möjligheter att nå dit. Den militära närvaron ändrar också levnadsmönstret i byarna. Den för med sig alkohol, droger och prostitution. Militären utnyttjar barnen som kurirer och spioner i det civila samhället. Unga grabbar nås genom fotboll, öl och videofilmer. De introduceras till droger och horor, de lånar pengar för att upprätthålla sitt nya leverne och hamnar i skuld, vilket slutligen leder till en beroendesituation.

I början av 1998, någon vecka efter massakern i Acteal, kom militären till lägret I X´oyep för att skydda befolkningen. Med kvinnor och barn i de främsta leden ställde sig folket i vägen och körde iväg dem, men de är fortfarande kvar. På kullen ovanför byn sitter soldaterna beväpnade med kikare och spionerar på invånarna.

Detsamma gäller i hundratals byar i delstaten. Varje dag passerar konvojer, med soldater och poliser,  utefter vägarna. På en skylt utanför en militärpostering mellan X´oyep och Acteal står det att militären arbetar med social arbete. General Enrique Cadonas, befälhavare för styrkorna i Chenaló, försöker förklara:

– Visst finns det paramilitära grupper här, men de är samma personer som zapatisterna. Och de där människorna i Las Abejas är lite halvkonstiga. De blandar ihop kyrkliga fredsbudskap med politik och vill egentligen inte alls ha fred. Vi bedriver socialt arbete här, och erbjuder folket mat, hårklippning och sjukvård, helt gratis.

Idag finns nära en fjärdedel av den mexikanska armén i Chiapas och ett av de krav som zapatisterna ställer för att lägga ner sina vapen är att regionen avmilitariseras och att de paramilitära grupperna försvinner. Det kräver även att San Andrés-avtalet genomförs. Ingen vet idag vad gerillan har för ståndpunkt till det nya politiska läge som uppstått efter det historiska presidentvalet, den 2 juli, då PRI förlorade makten till högerpartiet PAN (Partiet för nationell aktion) och den före detta Coca-cola direktören Vicente Fox.

Den vanliga uppfattningen på gatan och kaféerna i San Cristobal är att tystnaden är ett tyst bekräftande på att Mexiko blivit mer demokratiskt. Politiska analytiker som bokhandlaren och sociologiforskaren Gaspar Monquecho är inte lika säkra. De tror att snarare att gerillan väntar på vad de nya makthavarna ska ta sig till.

– Zapatisterna och Subcommendante Marcos har publicerat massor av dokument om situationen i delstaten och landet, säger Gaspar. Varför skulle de uttala sig om valen, mer än vad de gjorde i juni, då de meddelade att de inte skulle lägga sig i dem? De har redan sagt allt. Nu är det upp till Fox och den nye delstatsguvernören Pablo Salazar att visa vad de går för.

Både Fox och Salazar gjorde konflikten till en av de viktigaste valfrågorna och menade på att det var en enkel sak att lösa. Fox skulle till och med göra det på en kvart.

– Salazar vann för paritet PRD och leder en koalition av fyra oppositionspartier, men innan var han med i PRI, säger Gaspar. Han var senator och en av regeringens representanter vid förhandlingarna i San Andrés, och var en av dem som tog fram avtalet. Han har varit mycket kritisk till att regeringen inte genomfört vad de lovat.

Ute i byarna är tongångarna runt Salazar bara positiva, men att Fox skulle kunna lösa det hela på en kvart, tror ingen på.

– Hur ska han kunna göra det, frågar sig Jose Vasquez. Med bomber och helikoptrar, eller? Vi tror att Salazar kan skapa fred här, men inte Fox. Han tycks inte vara lika insatt som Salazar. Konflikten här i Chiapas är ett av landets största problem, och om inte politikerna prioriterar det så vet jag inte hur det ska gå. Det enda vi kan göra nu är att vänta och se vad som händer.

Salazar vill att San Andrés-avtalet skrivs in i grundlagen och institutionaliseras i statens alla instanser. På så sätt vill han undvika att nästa regering säger att de inte har någonting med avtalet att göra. För att detta ska vara genomförbart måste Fox vara lika delaktig i lösningen av konflikten som Salazar.

Den 8 december tillträder Fox och Salazar sina nya poster. Först då är det möjligt att säga hur framtiden ser ut. Gaspar menar också att det är då som zapatistgerillan kommer att bryta tystnaden.

I La Realidad, i södra Chiapas, där gerillans mytomspunne talesman Subcommendante Marcos har som vana att träffa journalister och kalla till möten rycker invånarna på axlarna när de masserakde gerillasoldaterna kommer på tal.

Att få träffa byledningen är inga problem. Det är bara att sitta och vänta tills de dyker upp, men zapatisterna vet ingenting om. Så har det varit i ett halvår. Sedan valet har alla journalister fått vänta förgäves på både någon av gerillans representanter, och någon byledning kommer aldrig. För när de väl kommer till kritan är inte byledningen heller intresserade av att uttala sig.

Byn är något av zapatisterna ansikte utåt. Majoriteten av invånarna är zapatister och en stor del av byn har förklarats autonom. Militären passerar varje dag till och från basen i San Quintin, i Lacandonadjungelns utkanter. Därifrån utgår nattliga patruller i jakt på zapatister. Byborna är vana. Den passerande militärkonvojen ingår numer i den dagliga rutinen.

Som indianby betraktat har den inte mycket att komma med. Alla talar spanska, kläderna är västerländska och några spår av indiankultur är svårt att finna. Efter sju års hård exponering mot omvärlden, med tusentals besökare från hela världen, undviker byborna besökare och säger inte mycket. Även La Realidad har drappats av den splittring som resten av delstatens indiansamhällen lider av.

– 1994 var alla här i byn zapatister, men sedan dess har en del gått över till att stödja regeringen, säger Javier, en av e få bybor som väljer att tala. Det beror på att det har blivit så svårt att överleva här. I utbyte mot el, vatten eller pengar till jordbruket har därför flera valt att stödja regeringen istället för gerillan.

På sju år har kaffepriset på närmaste marknad sjunkit från 25 kronor per kilo till fem. För människor som lever på att odla och sälja kaffe är det en hård börda att bära.

På bussen från La Realidad sitter en mexikansk juridikstudent som tagit studieuppehåll och precis besökt La Realidad och san Quintin för att lära känna konfliktens ursprung. Det är han inte ensam om. Sedan några år tillbaka är det vanligt att landets universitetsstudenter på ett eller annat vis väljer att stödja indianernas och zapatisternas kamp.

– Problemet med den nyvalda regeringen är att den är den del av det politiska system som skapats av PRI, säger han. För att förändra det här landet krävs det inte bara att nya partier tar över, utan att hela systemet förändras. Det är därför viktigt att indianerna i Chiapas organiserar sig och kommer överens om vilka mål de har, för att kämpa tillsammans. Splittrade ha de inte en chans och kommer bara att fortsätta att vara en del av PRI:s system.

Dagen efter tågar han med tusentals andra studenter i demonstrationståg till minne av slakten på ”de fyra kulturernas torg”. Den 2 oktober 2000, 32 år efter massakern på studenterna, fylls gatorna i centrala San Cristobal med unga studenter, indianer och bönder. De bär på plakat med Che Guevara, Subcommendante Marcos och Emiliano Zapata. De skriker om rättvisa och att San Andrés-avtalet måste uppfyllas.

På torget, framför katedralen, håller studenter med zapatistgerillans klassiska svarta skidluvor upp banderoller med zapatistgerillans slagord: Ya Basta! En student läser upp en dikt om alla de studenter som fallit offer för deras 30-åriga kamp mot ett rättvisare samhälle där alla har samma rättigheter.

– Vi vill visa att vi studenter fortfarande protesterar mot landets orättvisor och att det begås brott mot de mänskliga rättigheterna i Mexiko varje dag, säger en hon.

En annan student i vimlet:

– Som du ser är vi inte bara studenter. Här finns många bönder också. Tillsammans vill vi uppmärksamma omvärlden på vad som pågår inte bara i Chiapas, utan ihela landet. Att PRI förlorat valet innebär inte att Mexiko har blivit en demokrati.

Publicerad i Arbetaren 45/2000