El Salvadors president Tony Saca och jag är i Washington DC samtidigt. Även om våra vägar inte korsas och våra agendor ser lite annorlunda ut är ändå huvudsyftet för våra resor ungefär detsamma – att träffa representanter för, i hans fall, den salvadoranska invandrargruppen i synnerhet och i mitt fall representanter för den latinamerikanska invandrargruppen i allmänhet.
Tony ska dessutom träffa president George Bush, vilket inte jag ska. Tony hoppas kunna få George att skriva under frihandelsavtalet Centralamerican Freetrade Agreement (Det centralamerikanska frihandelsavtalet, CAFTA), men också att han kan förlänga salvadoranernas Temporary Protection Status (Tillfällig skyddsstatus, TPS) i USA.
Själv ringer jag till Casa de Maryland, en organisation som sedan tjugo år tillbaka jobbar med att hjälpa invandrare i Washingtons norra förorter med arbete, utbildning, hälsovård och juridisk rådgivning. Casa de Maryland ligger i Washingtonförorten Silver Spring. Det är ungefär 30 minuter med tunnelbana och buss från Vita Huset.
Redan på tunnelbanan tycks spanska vara lika vanligt som engelska. Ute på gatan passerar bilar med latinamerikanska ungdomar som lyssnar på samma musik som i Centralamerika.Hettan är tropisk, över 30 grader. Luftfuktigheten är över 90 procent. Med den nästan konstanta biltrafiken, musiken, spanskan, värmen och fuktigheten behöver jag bara sluta ögon för att förflyttas söderut, till San Salvador eller Guatemala City.
Casa de Maryland har vuxit i takt med att invandringen till området har blivit större. Därför tar Elmer Romero, salvadoran och ansvarig för utbildningsfrågor, emot i en byggbarack bakom huvudbyggnaden. Ute på gården och vid infarten sitter ett hundratal människor i skuggan av träden. De är daglönare som väntar på jobb. De är salvadoraner, nicaraguaner, peruaner, honduraner, guatemalteker och bolivianer.
Elmer själv har gift sig med en amerikanska. Han kom till USA på laglig väg, men de flesta latinamerikaner som kommer till USA tar sig över gränsen illegalt.
Så hur går det till när folk tar sig över gränsen från Mexiko utan papper och ändå lyckas få jobb och bostad?
– Det finns två sätt att göra det på. Det finns de som redan har anhöriga eller vänner i USA, som hjälper dem med pengar för att betala människosmugglaren, el coyote som vi kallar dem, vilket idag kostar mellan 35 och 55 000 kronor. De anhöriga och vännerna kanske också kan hjälpa till med jobb och bostad, vilket är till stor hjälp och ger dessa immigranter lite extra säkerhet.
Ett ganska senkommet fenomen i denna grupp är att allt fler kommer på turistvisum. Enligt Elmer beror det delvis på att säkerheten utefter USA gränser har ökat, men också på att immigranterna idag tillhör en annan social- och ekonomisk klass än tidigare.
– Även medelklassen från våra länder har börjat emigrera. Tidigare emigrerade framför allt människor ur de fattiga klasserna, som bönder och personer ur ursprungsbefolkningen. De fortsätter att emigrera, men deras resurser är små och det har blivit allt dyrare att ta sig hit.
Den andra gruppen, som inte har kontakter i USA som kan hjälpa dem, tar sig till USA på egen hand. De tar jobb där det finns och bostäderna inte är för dyra. Det är människor ur den gruppen som sitter på Casa de Marylands gård och väntar på jobb.
– De vet vilka delstater som betalar bäst. Minimilönerna förändras ständigt från delstat till delstat. Därför flyttar de hela tiden över landet. De utnyttjar boende för hemlösa, äter på soppkök och söker tillfälliga arbeten som trädgårdsmästare eller inom byggnation. Idag har området kring Washington många jobb att erbjuda och lönerna är generellt bättre än i andra delstater.
Fast är lönerna så bra egentligen?
– De har sjunkit, men ett annat problem är att många av de latinamerikaner som idag fått uppehålls- och arbetstillstånd har skaffat egna företag. Eftersom de vill tjäna ännu mer pengar lägger de sina anbud högt och utnyttjar sedan daglönare som de betalar dåligt. Det är tråkigt, men det finns tyvärr mänga människor som har den mentaliteten.
Men folk ska väl också skicka hem pengar till sina anhöriga?
– Alla om kommer hit måste först och främst betala av skulden till coyoten, sedan har de familjen. Många har lämnat sina barn och föräldrar där hemma. Därför skickar de hem nästan allt de tjänar till dem. Eftersom situationen i hemländerna bara blir sämre och sämre ökar ständigt bidragen från immigranter i USA till anhöriga i Latinamerika. När de skickat hem pengar har de bara över till det mest grundläggande. Viktigast är hyran.
Elmer har bara varit i USA i fyra år, men många av hans vänner har varit här längre. De menar alla att situationen har blivit sämre. Lönerna går ner och hyrorna går upp, men jobb verkar det finns gott om. Det rör sig framför allt om serviceyrken som inom trädgård, byggnation, flyttfirmor, måleri, hantverk, hushållsarbete och barnpassning.
Medan efterfrågan på billig arbetskraft ökar görs inget för att förbättra levnads- och arbetsförhållandena för den ständigt ökande flod av invandrare som utgör denna arbetskraft. Hittills har inte detta varit något som president Bush prioriterat.
Att det demokratiska partiets presidentkandidat John Kerry skulle genomföra några förbättringar, som president, ser inte Elmer som särskilt troligt. Han var själv med när Kerry talade inför representanter för den latinamerikanska folkgruppen i USA.
– Han sa klart och tydligt att han stödde några punkter i vår agenda, men andra teman undvek han. Jag tror inte heller att han kommer att öppna för någon amnesti eller liknande för att ge fler immigranter uppehållstillstånd.
Tanken att ge colombianska immigranter i USA samma tillfälliga skyddsstatus som många salvadoraner fick efter jordbävningarna för tre år sedan verkar varken Bush eller Kerry sugna på. De salvadoraner som har skyddsstatus tycks inte heller ha några möjligheter att få den förlängd.
– Mötet mellan Tony och George var katastrofalt. Jag träffade Tony på ett möte han hade med representanter för den salvadoranska folkgruppen här. Då lovade han att TPS skulle förlängas och att CAFTA skulle raticifieras. Han nämnde ingenting om våra trupper i Irak, men han fick inte igenom något av sina två önskemål. Istället lovade han Bush att de salvadoranska trupperna i Irak ska stanna kvar.
Med det vinner inte Tony många politiska poäng där hemma, men han och hans regering är naturligtvis fullt medvetna om att ju fler salvadoraner som drar norrut, desto färre munnar har de att mätta. Dessutom förser ju dessa människor den salvadoranska ekonomin med 18 miljarder kronor årligen, utan att regeringen behöver lyfta ett finger.
Hur många daglönare som finns i hela USA vet ingen, men antalet har ökat kraftigt i takt med att invandringen i landet ökat de sista åren. Myndigheterna i Washington räknar med att ungefär 50 000 människor varje dag söker tillfälliga jobb, i parker och utefter gatorna i huvudstaden med omnejd. De flesta av dem är latinamerikaner, och en stor majoritet män.
Under den heta morgonsolen på Casa de Marylands garageuppfart står peruanerna Juan Alberto Ramos, 28, och Juan Jara, 64. De läser en spansk tidning och hoppas på att efterfrågan på jobb ska vara stor idag. Varje dag får de daglönare som kommer till Casa de Maryland ett könummer.
När sedan arbetsgivarna kommer för att hämta upp tillfällig arbetskraft är nummer ett först, sedan nummer två och så vidare. Det är sällsynt att fler än 20 personer får jobb under en dag. Systemet med att dra nummer kom till efter att allt fler valt att sova utanför infarten till huset för att vara först på plats när arbetsgivarna kom på morgonen.
När jag frågar hur de trivs i USA suckar Juan Ramos. Han är deprimerad och om sanningen ska fram vill han nog flytta hem till Trujillo, i Peru igen.
– Här blir man bara utnyttjad, får dåligt betalt, ingen ersättning för övertid och så ger de en sparken för ingenting, säger han. Mexikanerna och brasiliarna är värst. De utnyttjar en totalt.
Juan Ramos har lämnat sin sjuka fru och deras lilla son där hemma. Han har varit i USA i tre år och har bott både i New York och Washington DC. I New York var lönen dålig. Därför flyttade han söderut, men det har varit svårt att få ihop pengar även här.
Han har jobbat både med att slipa marmor och flytta möbler. För tillfället är han utan jobb och tar vad som finns. Han bor med fyra andra i en liten lägenhet och betalar 600 kronor i månaden. Varje vecka skickar han hem 1 100 kronor till familjen. Till det kommer skulden till coyoten. För tre år sedan var den 75 000 kronor. Idag har han nästan betalat av den.
De som söker jobb via Casa de Maryland garanteras en minimlön på 75 kronor i timmen. Arbetsgivarna som söker arbetare här skriver ett avtal med ledningen. Utnyttjar de arbetarna, betalar dem mindre än utlovat eller inte hjälper dem vid skador får de Casa de Marylands jurister på sig.
– Hemma har jag skulder och det är ännu svårare att få jobb, som dessutom är dåligt betalda, men här är det svårt att få pengarna att räcka till och hur ska jag få hit min familj, säger Juan Ramos. Coyoten kan våldta min fru eller ta hennes pengar och lämna henne någonstans. Resan är farlig. Min son är bara sju år. Hur ska han klara det? Där får han gå i en bra skola, inte här. Miljön i skolarna här kan ha dåligt inflytande på honom.
Medan Juan den yngre är på väg hem ser däremot hans äldre namne fortfarande USA som ett möljligheternas land. Han bor med sin brorson, som har permanent upphållstillstånd, och har till och med haft råd att köpa en bil.
– Jag kom hit med ett turistvisum, men nu är jag illegal sedan ett och ett halvt år. Jag hade ett bra mekanikerjobb, men fick sparken för två veckor sedan. Jag skadade benet och ville att arbetsgivaren skulle hjälpa mig, men han låtsades som ingenting och sedan fick jag sluta.
Varannan vecka skickar han hem 750 kronor till sin fru och sina vuxna döttrar. Hans val att resa till USA var enkelt. Där hemma var han för gammal för att få något jobb, han har ingen coyote att betala av och tjänar tillräckligt för att till och med kunna vara ledig någon gång ibland.
– Det skulle var omöjligt hemma.
Inte långt från Casa de Maryland, och på många andra platser i området, finns samlingsplatser för andra daglönare. Dessa daglönare anser att nummersystemet och kraven på arbetsgivarna hos Casa de Maryland gör att det är bättre att söka jobb på egen hand. Det finns dock många problem med detta.
Ofta förekommer alkohol och droger i dessa grupper där många sover utomhus i väntan på jobb. Folk slåss ibland om jobb och arbetsgivarna kan utnyttja de anställda som de vill utan några som helst påföljder. Därför blir det system som Casa de Maryland driver allt vanligare. Bara i Washington DC med omnejd finns ytterligare fyra liknande organisationer. Alla kämpar de för immigranternas rättigheter.
Hemjälp som slavar
Under våren och sommaren har det kommit fram att diplomater på både Ecuadors och Colombias ambassader i Washington DC, USA, har utnyttjat sin hushållspersonal som slavar. Diplomaterna har tagit med sig sin kvinnliga hushållspersonal från sina hemländer, tagit deras pass, betalat dem långt under lagstadgad minimilön och låtit dem jobba långt mer en 40 timmar i veckan. Casa de Maryland har tagit sig an dessa fall och menar att det finns tecken på att liknande verksamhet förekommer på andra latinamerikanska ambassader i USA.
En dag utan mexikaner
Sedan i maj går filmen ”Un dia sin mexicanos” (En dag utan mexikaner) på biografer i de amerikanska delstaterna Kalifornien och Texas. Filmen handlar om hur Kalifornien en dag vaknar upp till nyheten att alla delstatens cirka 14 miljoner mexikaner (inkluderat legala och illegala invandrare och andra generationens mexikaner födda i USA) har försvunnit spårlöst. Filmen följer nyhetsmedier som under de närmaste dagarna se hur delstaten långsamt förfaller. Sopor ligger och ruttnar i drivor, ingen tar hand om folks barn vilket gör att ingen kan gå till jobbet, hushåll förfaller på grund av utesluten städning, matlagning och pool- och trädgårdsskötsel, ingen lagar mat, diskar och serverar på tusentals restauranger, byggnadsarbeten avstannar och så vidare. Regissören Sergio Arau vill med filmen göra det osynliga synligt.
John Kerry, latinamerikanernas man
I en opinionsundersökning gjord av tidningen Washington Post, TV-kanalen Univision och tankemedjan Tomas Rivera Policy Institute (University of South California) ville 60 procent av de latinamerikanska väljarna i USA ha John Kerry som president. Bara 30 procent föredrog George Bush, och två procent det gröna partiets Ralph Nader. 54 mot 36 procent ansåg också att Bush inte gör något bra jobb som president. 63 mot 32 procent tyckte inte heller att Irakkriget var någon bra idé. Väljargruppen tror generellt att Kerry skulle sköta kampen mot terrorismen, situationen i Irak, ekonomin, utbildning och invandringsfrågor bättre än president Bush. Den enda grupp bland latinamerikanerna i USA som stöder Bush är kubanerna i Florida. Nu har dock Bushs nya Kubakampanj lett till splittring bland exilkubanerna.
Fakta/Latinos i USA
Att avgöra hur många latinamerikaner som bor i USA är svårt eftersom ingen vet hur många illegala invandrare som finns i landet. Folkgruppen är dock den största minoritetsgruppen i landet och närmar sig enligt USA:s invandrarverk 40 miljoner personer (inkluderat de som föds i USA av latinamerikanska föräldrar). Av dem skulle 8 till 10 miljoner vara illegala och nästan 70 procent mexikaner. En invandrare kan bli amerikansk medborgare efter att ha levt och arbetat med uppehållstillstånd i USA mellan tre till fem år.
Enligt det amerikanska invandrarverket såg fördelning på de olika nationaliteterna ut så här för fyra respektive två år sedan (de garderar sig dock kraftigt och menar att det är svårt att uppskatta siffrorna för illegal invandring):
Fakta/Tillfällig skyddsstatus (TPS)
Invandrare från vissa länder i USA kan ibland få tillfällig skyddsstatus, vilket ger dessa personer tillfälligt uppehålls- och arbetstillstånd i 18 månader. Efter orkanen Mitch, 1998, och jordbävningarna i El Salvador, 2001, fick 150 000 honduraner och 6 000 nicaraguaner respektive 245 000 salvadoraner i USA detta. Hittills har alla dessa salvadoraner, nicaraguaner och 87 000 av honduranerna fått förlängt TPS, men ingen av dem har beviljats permanent uppehållstillstånd.
Publicerad i tidskriften Latinamerika 3/2004