Satsningen på grön teknik lämnar spår i miljön. Alla batterier och elmotorer kräver metaller, som i sin tur kräver ökad gruvbrytning. Men ingen tycks vilja ha en ny gruva i sin närhet.
De flesta är överens om att det krävs ökade satsningar på bland annat elbilar, solceller och vindkraftverk för att minska användningen av fossila bränslen och hejda klimatförändringen. Men tillverkningen av grön teknik förutsätter en kraftigt ökad tillgång på vissa metaller. Enligt Världsbanken kan det i vissa fall handla om en höjning av världsproduktionen med upp till 1 200 procent.
Samtidigt ökar motståndet mot gruvdrift på flera håll i världen – förutom på de platser där befolkningen inte har råd att låta risken för miljöproblem överskugga chansen att få arbetstillfällen och lokalt stöd.
– Vi flyttade hit för gruvans skull, säger Gladys Fwataki.
Hon sitter i skuggan av sitt eget hus. Solen ska snart gå ner men luften dallrar fortfarande av hettan på den torra gårdsplanen i byn Kabwela, i nordvästra Zambia.
– Gruvan gav oss en skola och en kyrka. Kvinnorna fick lära sig hur man driver en egen mikrobank. Och tack vare gruvan byggdes det också en sjukvårdsklinik, säger Gladys.
Förr läste byns barn i skuggan av träden och de som blev sjuka fick gå två mil till närmaste större samhälle, staden Solwezi. Men sedan den första kopparen bröts i gruvan 2005 har byn vuxit snabbt. I dag lever 1 500 familjer här och den nybyggda skolbyggnaden räcker inte längre till.
Gladys och hennes man Bonfree har alltid odlat utan konstgödsel. När gruvan etablerat sig i området fick alla bybor lära sig mer om ekologiskt jordbruk, men vattnet i vattendragen och brunnarna har sinat. De som har levt i byn länge säger att skördarna har blivit sämre.
– Vi bryr oss inte längre om att odla den mark vi har här i byn, utan odlar på en annan åker där vi bodde tidigare, säger Bonfree.
Gladys och Bonfree har elva barn. De går alla i skolan, men det kostar pengar och när skördarna torkar bort räcker pengarna inte till.
– Gruvbolaget sa att det skulle bli bättre för oss här i byn när gruvan satte igång, men vi har inte märkt någon skillnad. Skördarna är sämre och nya arbeten har inte kommit. Av alla som bor i byn arbetar bara två personer i gruvan, säger Bonfree.
Ett par kilometer bort reser sig det stängsel som skiljer byn från Kansanshigruvan, den största koppargruvan i Afrika. De senaste åren har allt fler koppargruvor öppnat på kontinenten.
Koppar är bara en av flera viktiga metaller som krävs för en omställning till en mer förnyelsebar energianvändning med elbilar, solceller och vindkraftverk. FN:s miljöprogram UNEP fastslog redan 2007 att världens kopparproduktion skulle behöva öka med 213–341 procent fram till år 2050. Det är en så stor ökning att världens då kända kopparfyndigheter inte skulle räcka till.
Flera internationella gruvbolag är övertygade om att det finns mycket mer koppar att gräva upp i det vidsträckta slättlandskapet i nordvästra Zambia. Liksom på andra sidan gränsen, i Demokratiska republiken Kongo och Angola.
Kansanshigruvan ägs av det kanadensiska företaget First Quantum Minerals, som även äger Sentinelgruvan i närheten. Sentinel lär inom några år vara större än Kansanshi. I området bryter också schweiziska Glencore och kanadensiska Barrick Gold metaller.
Nordvästra Zambia är glesbefolkat och fattigt. Invånarnas förväntningar på gruvorna är höga. De vet att gruvindustrin i andra delar av landet tidigare har skapat fler arbetstillfällen, bättre infrastruktur och ökat tillgången på utbildning, sjukvård, elektricitet och rinnande vatten. Därför råder i dag stor besvikelse i samhällena kring Kansanshi- och Sentinelgruvorna, liksom i staden Solwezi. Trots att flera nya gruvor har öppnat under de senaste tio åren har utvecklingen i mångt och mycket stått still. Solwezis borgmästare Nicholas Mukambi gissar att antalet invånare i staden har mer än fördubblats sedan de första gruvorna i området öppnades för 13 år sedan.
Med ett ökat antal invånare ökar efterfrågan även på elektricitet. Och i brist på el hugger de nyinflyttade ner träd för att göra kol, enligt Nicholas Mukambi. Gruvorna och urbaniseringen leder därför indirekt till nya miljöproblem.
– Gruvorna har lett till en kraftig urbanisering. Och nu saknas hus åt alla, skolor och sjukhus. Vägarna är dåliga, arbetslösheten hög och därmed också brottsligheten. Vi registrerar fler fall av hiv och allt fler prostituerar sig. Mig veterligen betalar gruvorna mycket skatt till Zambia, men det är pengar som vi aldrig får dra nytta av här, säger borgmästare Nicholas Mukambi.
I Zambias huvudstad Lusaka tar John Gladstone, finansdirektör på First Quantum Mineral emot på bolagets kontor. Han inleder med att säga att First Quantum Minerals, är ett privat bolag, som inte måste investera i lokalsamhällena runt gruvan.
– Men vi gör det ändå. För att det är det rätta att göra, säger han.
First Quantum Minerals hållbarhetschefer på Kansanshi- och Sentinelgruvorna beskriver bolagets välgörenhetsarbete med lokalbefolkningen som ett sätt att skapa stöd för gruvorna. Motståndet är alltid stort till en början, menar de. Därför bygger gruvbolaget skolor, hälsovårdskliniker, kyrkor och utbildar lokalbefolkningen i ekologiskt jordbruk.
– Man får inte glömma att få av de här människorna ägde något land eller hade ett arbete innan vi kom. Vi har gett många av dem arbeten, land och möjlighet att driva ett mer hållbart jordbruk, säger John Gladstone.
Till viss del påminner John Gladstones agerande om en svensk brukspatrons från 1700-talet. Då var det vanligt att man vid gruvetablering också erbjöd bättre bostäder, skola och någon form av sjukvård till dem som arbetade i gruvsamhället.
– I Sverige och de nordiska länderna har vi i dag ett välfärdssamhälle som förser oss med hälsovård och skola. Så har det inte alltid varit. Förr fanns det en brukspatron som såg till att det fanns sjukvård och annat för de anställda och deras familjer, säger Helena Ranängen, universitetslektor i industriell ekonomi, som forskar på gruvindustrins hållbarhetsarbete vid Luleå tekniska universitet.
En av Helena Ranängens studenter har genomfört en studie i Zambia, där flera gruvbolag berättade om hur de arbetade med att bekämpa hiv, malaria och andra sjukdomar.
– Det kanske inte har så mycket med gruvdrift att göra, men när det på flera platser i Afrika inte finns någon sjukvård, är sjukdomsbekämpning och hälsovård ett sätt för företagen att köpa sig fria och bli socialt accepterade, säger Helena Ranängen.
Ingen annan sektor i Zambia står för större intäkter till statskassan än gruvorna. Den största skattebetalaren i landet är just First Quantum Minerals. Därför anser många av de människor som lever nära gruvorna att det är orimligt att de inte får ta större del av bolagets och statens intäkter från gruvorna. De får stöd av flera civilsamhällesorganisationer.
Bland många invånare finns en tydlig frustration, men ännu har det inte lett till någon öppen konflikt. Utöver fattigdomen är korruption en stor utmaning i Zambia. Enligt den internationella antikorruptionsorganisationen Transparency International är risken för korruption inom gruvindustrin mycket stor i några av världens mineralrikaste länder. Däribland Zambia.
Att människor väljer att öppet ifrågasätta och försöka stoppa gruvor världen över blir allt vanligare. Det gäller även Sverige. Det menar en av Helena Ranängens kollegor på Luleå tekniska universitet, Karin Beland Lindahl, som är biträdande professor i statskunskap.
– I Sverige är det absolut vanligare med motstånd i dag, säger Karin Beland Lindahl.
I rapporten Konflikter om gruvetablering – lokalsamhällets aktörer och vägar till hållbarhet, som gavs ut 2016, studerade Karin Beland Lindahl tillsammans med fem forskarkollegor konflikter kring planerade gruvetableringar i Norrbotten och Västerbotten (Gállok, Rönnbäcken och Rakkuri).
– Anledningen till att konflikterna har ökat i Sverige är flera. Bland annat handlar det om en avreglering av gruvsektorn. Man öppnade upp för utländska investeringar i Sverige. Detta sammanföll med att den globala efterfrågan på metaller ökade. En annan faktor är att det inte längre är självklart för dem som bor i svenska inlandssamhällen att exploatering av naturresurser och gruvdrift är de enda svaren på utmaningar som till exempel avfolkning, säger Karin Beland Lindahl.
Ytterligare en faktor är, enligt Karin Beland Lindahl, att urfolksfrågorna fått större betydelse och att samerna i Sverige har blivit mer medvetna om sina rättigheter. Det är en utveckling som känns igen bland ursprungsfolk över hela världen.
Karin Beland Lindahls analys får stöd av den spanska miljöforskaren Marta Conde Puigmal, som studerat konflikter inom gruvnäringen vid Barcelonas autonoma universitet. Hon konstaterar i rapporten Resistance to mining: a review, från 2016, att antalet konflikter inom gruvnäringen har ökat globalt de senaste åren.
Marta Conde Puigmal har läst fler än 200 artiklar, rapporter och böcker om sociala konflikter inom gruvindustrin. Hennes slutsats är att en större global efterfrågan på metaller möts av en ökad riskmedvetenhet kring vad gruvdrift kan leda till, i form av miljöförstöring och brustna förhoppningar om fler arbetstillfällen och minskad fattigdom.
Karin Beland Lindahl och Helena Ranängen ingår i Luleå tekniska universitets forskningsplattform, Framtidens gruvor. Det är en strategisk satsning för att samla all gruvrelaterad forskning på universitetet. Vetenskaplig ledare är Christina Wanhainen, professor i malmgeologi. Hon kan till viss del förstå att det på en del platser i Sverige finns ett motstånd mot nya gruvor.
– Tänk dig själv om du sitter där vid din sommarstuga med vacker utsikt över Österlen och så dyker det upp två grabbar och säger att de ska ta marken och bygga en gruva och en avfallsdamm. Det är klart att det låser sig, säger Christina Wanhainen.
Exemplet handlar om det lilla företaget Scandivanadium Ltd som ansökt om tillstånd att provborra efter metallen vanadin, eller vanadium på engelska, på Österlen, vilket väckt ett ramaskri bland lokalbor. Metallen används i dag främst för att förstärka stål, men behövs även för att tillverka vindkraftverk och batterier till elbilar.
Bara de två senaste åren har priset på vanadin ökat med 800 procent. Personerna bakom Scandivanadium säger i svenska medier att de främst oroar sig för klimatförändringarna och hoppas kunna bryta metallen för att bidra till en omställning till förnyelsebar energi.
– Men det finns uppenbarligen många människor som inte ser poängen med att öppna en ny gruva för att bryta vanadin. De tycker helt enkelt att man kan köpa den någon annanstans ifrån, säger Christina Wanhainen.
Fast det finns också exempel på samhällen i Sverige där nya gruvor inte mött stort motstånd. Så är det till exempel i Garpenberg i Dalarna och i Pajala i Västerbotten – två samhällen med stor utflyttning, där gruvdriften väckt nytt hopp om arbetstillfällen, investeringar och inflyttning.
Ett par av forskarna vid Luleå tekniska universitet lyfter idén att i Sverige införa samma system som i fattigare länder, det vill säga att stödja lokalbefolkningen intill gruvorna mer aktivt i form av olika projekt som inte har direkt med gruvdriften att göra. Det skulle till exempel kunna handla om jord- och skogsbruk, turistnäring och utbildning.
Men den samlade bilden är alltså att motstånd mot gruvdrift ökar i världen. Frågan blir då varifrån metallerna ska tas – till slut återstår kanske bara länder där befolkningen inte har något alls att säga till om. Enligt en rapport från Världsbanken, från 2017, kommer världen att behöva producera 250 procent mer metaller för att kunna bygga den globala vindkraftverkspark som krävs för att stoppa klimatförändringarna till år 2050. Och Världsbanken utmålar ett liknande scenario för solceller. Det kommer att behövas 300 procent mer metall för att underhålla alla solceller som kan bidra till att bekämpa klimatförändringarna fram till år 2050. När rapporten kommer in på eldrivna fordon talas det om en hisnande produktionsökning på 1 200 procent till år 2050.
Joel Lööw, som forskar i arbetsvetenskap med fokus på gruvindustrin vid Luleå tekniska universitet, konstaterar krasst att det är klart att det går att hitta många av de där metallerna någon annanstans än just i Sverige.
– Det är billigt att köpa från Kina, men vad kostar det för miljön och arbetsförhållandena? Det är det som gör de här frågorna så komplexa. Att betala för metaller är inte bara en ekonomisk transaktion. Det finns andra värden som inte reflekteras av prislappen, säger han.
Joel Lööw och hans kollegor pekar på de vidriga arbetsförhållandena i många gruvor i Demokratiska republiken Kongo, i Kina och i kalkbrotten i Pakistan. Forskarna menar att det bland konsumenterna saknas en medvetenhet som hur metaller bryts i världen. Konsumenterna är inte heller medvetna om att det i länder som Zambia är långt ifrån lika självklart som i Sverige att kunna säga nej till en gruva. Där saknas till exempel den välfärd som är självklar här – vilket kan få löften om lokala investeringar och arbetstillfällen att väga tyngre än risken för miljöproblem.
– Man kan säga att det är ett privilegium att kunna säga nej till en gruva, säger Joel Lööw.
Frågan om att ett nej till en gruva är att skjuta problemen ifrån sig har kommit upp i Karin Beland Lindahls forskning. Hennes resultat visar att få motståndare vill stoppa gruvor på en plats för att öppna dem någon annanstans.
– De har i stället en annan syn på hållbar utveckling, att det handlar om ett konsumtionsproblem. Och för att komma till rätta med det anser de att vi behöver minska vår konsumtion av metaller och återvinna mer. I den mån nya gruvor ska öppnas ska det ske på platser där det verkligen har minst negativa effekter. De ser människan som en del av ett ekosystem, ett system som sätter gränser för vad människor bör och kan göra, inklusive hur många gruvor man kan öppna, säger Karin Beland Lindahl.
Det omvända perspektivet är, enligt Karin Beland Lindahl, att naturen och jordens resurser kan och bör utnyttjas för att bygga mer mänsklig välfärd och för att öka den ekonomiska tillväxten. Det är många gruvförespråkares perspektiv.
I takt med att motståndet mot gruvor ökar världen över står både gruvbolag och politiker inför en rad utmaningar. Karin Beland Lindahl konstaterar diplomatiskt att om de som inte delar gruvbolagens eller statens syn på en gruvetablering saknar formella möjligheter att kanalisera sin oro och sitt motstånd, så uppstår en perfekt grogrund för sociala proteströrelser.
– Jag har kollegor som studerat detta i olika länder i Afrika. De säger samma sak, säger Karin Beland Lindahl.
Reportaget publicerades i Forskning & Framsteg nr 6-2019