Diane Nanziri är 13 år och bor i Uganda i Afrika. Både hennes mamma och pappa har dött i sjukdomen aids. Nu är det Diane som tar hand om sina småsyskon. Men familjen får också hjälp – av Aida som är socialarbetare och mattelärare på Dianes skola.

Det råder ett stilla lugn kring Dianes hus. Fåglarna kvittrar och grisarna bökar bakom huset. Dianes småsystrar Sharon, 8 år, och Doreen, 10 år, sitter i skuggan av huset och äter frukt. Herbert, 11 år, diskar. Diane och hennes storebror Christopher, 15 år, skalar matbananer på golvet i köket.

När Herbert har gjort upp eld får bananerna koka upp i vatten och salt. Diane täcker kastrullen med palmblad, som ett slags lock. Hon berättar att de har levt utan föräldrar i mer än tre år. De har blivit bra på att dela på hushållssysslorna.

Medan vi väntar på lunchen berättar Diane för KP att allt började med att deras pappa blev sjuk och dog.

– Det var 1996. Strax efteråt blev mamma sjuk. Hon var sjuk från och till. Julen år 2000 fick hon åka till sjukhuset. Jag fick ta hand om Sharon. Mamma dog kort därefter.

– Jag hatar aids, säger Diane. Det är så farligt och komplicerat. Jag vill inte få aids. Jag vill hellre dö på en gång. Mamma fick lida så länge.

Odlar och säljer bananer

Mammans död betydde att barnen lämnades ensamma. Släktingarna kunde inte ta hand om dem, men med hjälp av organisationen Plan International fick de stöd av en socialarbetare, Aida. Hon är också mattelärare på Dianes skola.

– Efter att mamma hade dött mådde jag dåligt och trodde livet var slut, fortsätter Diane. Vem skulle ta hand om oss? Jag ville bara dö. När mamma levde hade vi alltid mat och kunde skörda bra bananer som vi kunde sälja. Nu får vi aldrig några bra bananer.

Diane visar oss runt bakom huset. Vi går in under de höga bananträden. Det är de här träden som familjen alltid har levt på. Genom att plantera bananer och sälja dem har de fått pengar till mat. När bananerna är dåliga får barnen mindre pengar för dem på marknaden.

En bit från huset har de även ett potatisfält. Diane berättar stolt att det är hon som har planterat potatiserna.

– Det var Aida som visade mig hur jag skulle göra.

I början var Aida med barnen varje dag. Hon sov med dem, lagade mat med dem och hjälpte dem med hushållsysslorna. Framför allt talade hon med dem, gav dem stöd och trygghet.

Idag kommer hon förbi kanske två till tre gånger i veckan, mest för att prata och kanske hjälpa till med något. De ses ju varje dag i skolan också.

– Vi kan prata om allt, säger Diane. Om mamma och mina syskon.

Med hjälp av bananerna, potatiserna, en ko och ett par grisar får Diane och hennes syskon tillräckligt med mat pch pengar för att överleva, men det är svårt att få tiden att gå ihop. Christopher är inte så bra på att ta hand om småsyskonen. Därför får Diane ta hand om dem.

Vill bli advokat

– Efter skolan har jag knappt tid att leka, säger Diane. Jag måste jobba här hemma. Jag brukar träffa mina vänner på helgerna, men jag hinner inte alltid med allt skolarbete och läxorna. Det är lite tråkigt för jag vill så gärna gå färdigt skolan för jag vill bli advokat.

Till lunch får vi mosade och saltade matbananer. Christopher visar oss hallen i huset, som han har tapetserat med utrivna sidor ur mode- och inredningsmagasin. Det ger ett färgrannt och glatt intryck i det annars cementgrå huset. Barnen delar på tre rum. Diane sover med Sharon.

Aida och Diane sätter sig ner i hallen och pratar lite för sig själva. De talar om hur Diane mår, hur det går i skolan och hur syskonen har det. Diane berättar att hon inte kan tala om aids och sina föräldrar med syskonen, men förutom Aida har hon en kompis som förstår.

– Vi går inte i samma klass, men vi brukar ses på helgerna. Då lyssnar vi på musik och dansar. Det gillar jag mycket.

Fakta

Många barn i Afrika har blivit föräldrarlösa efter att deras mammor och pappor har dött i sjukdomen aids. I vissa delar av landet Uganda har 40 procent av barnen förlorat sina föräldrar.

Men i Uganda har man nu lyckats att bromsa spridningen av sjukdomen. För tio år sedan hade 30 procent av den vuxna befolkningen hiv (det virus som kan leda till sjukdomen aids). Idag har 6 procent av den vuxna befolkningen hiv.

Många ugandiska barn som har förlorat sina föräldrar får hjälp av socialarbetare, precis som Diane i texten här bredvid. Projektet drivs av organisationen Plan International. Organisationen har i flera år också hjälpt hiv-smittade föräldrar i Uganda att skriva minnesböcker. När föräldrarna dött kan barnen titta i böckerna för att minnas sina föräldrar och veta mer om sin bakgrund, och hur det var när barnen själva var små. Mer om minnesböckerna kan du läsa i författaren Henning Mankells bok ”Jag dör, men minnet lever.”

Publicerad i Kamratposten 10/2004