Få makthavare har genom århundraden lyckats kontrollera Afghanistans höga berg och vidsträckta dalar och slätter. Inte heller talibanerna. Bakom deras nyvunna makt finns till viss del ett folkligt stöd – men också avsaknaden av ett enhetligt nationellt stöd för den stat det internationella samfundet försökt bygga.
Det snabba maktövertagandet och den halade afghanska republikens flagga till trots är talibanernas kontroll över Afghanistan långt ifrån fullständig. Det säger Rouzbeh Parsi,forskare och programchef vid Mellanöstern- och Nordafrikaprogrammet på Utrikespolitiska institutet i Stockholm.
– Det vi ser nu är det närmaste en totalseger de kommit hittills, men som många påpekat, att det gått så här fort beror inte bara på regeringens inkompetens, utan på hur talibanerna förhandlat sig fram till att människor ska ge upp. Frågan är om vi nu färgar kartan i en färg – innebär det verkligen att de har reell kontroll? Finns det tillräckligt många talibaner för att kontrollera alla byar och regioner?
Den amerikanska tankesmedjan The Foundation for the Defense of Democracies (FDD) har i flera år bevakat vilka aktörer som kontrollerar olika delar av Afghanistan. Bevakningen kan följas på sajten FDD’s Long war journal. Den senaste kartan, från 15 augusti 2021, är i stort sett helt vinröd – det vill säga landet kontrolleras nästan helt av talibanerna, enligt FDD.
En liten provins, Panjshir, är svagt rosa, vilket innebär att det inte finns någon närvaro av talibaner. Grannprovinsen Parwan är färgad i en mörkare rödare nyans, men inte vinröd. FDD menar att här kontrollerar talibanerna bara 75 procent av provinsens tio distrikt.
En jämförelse med kartan från året innan terrordåden den 11 september 2001 och den amerikanska invasionen, visar att talibanerna inte heller då kontrollerade Panjshir, och inte heller den stora nordöstliga provinsen Badakhshan.
Det Rouzbeh Parsi är inne på handlar om mer än färger på en karta. Har talibanerna ens något stöd bland befolkningen?
– Man ska vara lite försiktig med att det talibanerna står för är något sorts allmänt uttryck för hur alla eller en majoritet i Afghanistan förstår relationen ”islam i ett samhälle”. Det vi talar om är en specifik läsning som är synnerligen rigid och kommer via deobandi-skolorna i Pakistan. Det är där som den intellektuella roten till talibanrörelsen finns, säger han.
Afghanistan är ett stort land med flera etniciteter, stora skillnader mellan stad och land och från region till region. Alla invånare har långt ifrån samma syn på, eller tolkning av, islam och dess eventuella roll i statens maktutövning.
– Det är så att säga skillnad på den patriarkala stommen som finns i landet och det som talibanerna står för. Det som de gör är mycket mer än att vara allmänt patriarkala i relation till kvinnor eller minoriteter. Deras sätt att förstå hur man skipar rättvisa och hur samhället ska se ut in- och utvändigt är en mycket mer bokstavstrogen tolkning. Men deras bokstavstrogna läsning är en modern, det vill säga nutida, läsning av de förgångna. De hävdar att de går tillbaka till ett ursprung, men i realiteten läser de in sin samtid i det förgångna.
Sedan den amerikanska och de internationella koalitionsstyrkorna invaderade Afghanistan och inledde byggandet av en liberal demokrati, i början av 2000-talet, har talibanerna inte bidat sin tid. Redan 2003–2004 tog de kontroll över flera distrikt i de södra delarna av landet, för att sedan långsamt avancera.
Talibanernas framgångar bygger i mångt och mycket på centralregeringens oförmåga att skapa ett socialt kontrakt. Det internationella samfundet har lagt allt för stora resurser på militär, polis och säkerhet, samtidigt som det aldrig byggts en nation med en folklig övertygelse om vad den afghanska nationen är och består av. Det menar Sari Kuovo, människorättsjurist och forskare i internationell rätt vid Göteborgs universitet.
Hon är en av grundarna och tidigare chef för det oberoende forskningsinstitutet Afghan Analysts Network (AAN), i Afghanistan. I en serie artiklar 2018–2019 redogjorde AAN för hur många afghaner lever med talibanstyre, och i vissa fall även med makthavare både från talibaner och lokala företrädare för regeringen.
Enligt artikelserien hade den afghanska regeringen 2018 full kontroll över 18–30 procent av landets alla 421 distrikt, medan talibanerna kontrollerade 3–4 procent. I 66–79 procent av distrikten hade ingen av parterna kontroll, eller så delade de helt enkelt på makten.
Sari Kouvo säger att bortom den afghanska medelklass som vuxit fram i städerna, tycks folket kunna leva med i stort sett vilket styre som helst – men inte med pågående maktkamper och stridigheter mellan olika grupper.
– När det är oklart vem som har makten, då blir det svårt för lokalbefolkningen. I andra fall har det funnits distrikt med ett slags självstyre som i mångt och mycket bygger på att staten med internationellt stöd håller igång någon form av grundläggande basservice, parallellt med inflytande från lokala talibaner, säger Sari Kouvo.
De konservativa idéerna bakom talibanrörelsen till trots, är det viktigt att komma ihåg att rörelsen i grund och botten består av afghaner, påpekar Sari Kuovo. Hon ser till viss del ett stöd för många av talibanernas religiösa och kulturella idéer, liksom för ett mer islamiskt styre.
– Det handlar om en idealbild av ett okorrumperat styre där folk tänker på annat än att fylla sina fickor. Folk är mycket fattiga och vi ser nu hur mediesmarta talibaner är när de lägger ut bilder med interiörer från de tidigare makthavarnas gyllene palats.
Samtidigt säger Sari Kouvo att det som kanske sett ut som ett stöd för talibanerna utifrån sett, när lokala makthavare, krigsherrar och guvernörer så snabbt gett upp och lagt ner sina vapen, mer handlar om en överlevnadsstrategi än något annat.
– Folk i Afghanistan är ganska vana vid att hantera snabba möten och skiften, hålla huvudet lågt och följa de nya regler som en ny regim kommer med. Det handlar framför allt om att överleva och ta hand om de sina.
Såväl Sari Kouvo som Rouzbeh Parsi påminner om att Afghanistan genomlidit 40 år av krig med många maktskiften. Nu har talibanerna åter makten, men saknar de resurser som den störtade regeringen hade. De tidigare makthavarna kunde inte ens med omfattande ekonomiskt och militärt stöd från utlandet bygga en stat med kontroll över hela landet – mycket lite talar för att talibanerna kommer att klara det.
Publicerad i Forskning & Framsteg, i augusti 2021