I september i år kommer 18 svenska sjömän få medalj av den guatemalanska staten. Medaljen delas ut som tack för att de 1959 grundade Guatemalas flotta, något som aldrig uppmärksammades då och som sedan fallit i glömska. En bok har återigen kastat ljus på svenskarnas insats.

Det var med rätt stor förvåning som Gert Ekström och Jan Skoglund i januari i år tog emot varsitt brev från den guatemalanska översten Jorge Antonio Ortega Gaytán. Översten berättade om en bok han skrivit som nyligen kommit ut i hans hemland. Boken hette ”Los Marinos” (Sjömännen) och redogjorde för den guatemalanska flottans historia.

Ekström och Skoglund lärde känna varandra 1955, när de ryckte in i den svenska flottan tillsammans. Fyra år senare var de båda stamanställda furirer och eldare (ansvariga för fartygens bränsleinförsel). Gert Ekström funderade på att mönstra av och ta värvning på ett handelsfartyg för att se världen när han fick höra ett rykte som var för bra för att inte undersöka närmare.

I mars 1959 köpte den guatemalanska staten den svenska minsveparen HMS Snapphanen. I den svenska flottans ögon hade Snapphanen sett sina bästa dagar, men för den guatemalanska presidentens svärson, skotten Ian Munn, var minsveparen ett fynd. Munn hade fått i uppdrag av sin svärfar, general Ydígoras Fuentes, att köpa in ett sjödugligt krigsfartyg och värva en besättning.

Vid tiden kring 1959 bestod de guatemalanska sjöstidskrafterna av tre kulsprutebestyckade gamla livbåtar och presidentens lyxyacht. Munns uppgift var att med hjälp av utländska flottister och sjöofficerare grunda den guatemalanska flottan. Möjligheten att köpa Snapphanen fick han höra av Guatemalas konsul i Sverige.

– Jag var eldare på jagaren Småland på den tiden och fick höra talas om affären med Snapphanen när vi låg för ankar vid Örlogsvarvet, där Vasamuseet ligger idag. Snapphanen låg i docka där så jag gick över och pratade med en kapten Rumenius, som genast anställde mig. Kort därefter fick jag höra att Janne (Skoglund) hade gjort samma sak.

Kapten John Rumenius var reservofficer i svenska flottan och lärare i Örlogsberga när han, av Munn, blev erbjuden platsen som chef för den guatemalanska expeditionen. Den svenska marinförvaltningen sålde Snapphanen till Guatemala för 100 000 kr och Munn behövde nu en besättning som kunde hjälpa till att segla ner fartyget och hjälpa till att öppna en sjökrigsskola i Guatemala. Rumenius skrev på ett kontrakt på 13 månader, bestämde sin lön själv och värvade en besättning på 17 man på en vecka.

Rumenius avled år 2000, men i en artikel publicerad av Marinmuseum 1988 skriver han att han sade upp sig ur den svenska flottan för att han var trött på den svenska flottan där befodringsmöjligheterna var små. Vilken lön han tog framgår inte av några kända dokument, men Ekström berättar att han som furir tjänade 300 amerikanska dollar, skattefritt, i månaden. Mat och husrum stod den guatemalanska staten för.

– Det var ungefär 1 500 kronor. Om jag inte minns fel tjänade jag 1 200 kronor som fastighetsskötare i Riksbyggen när jag kom hem och det var det skatt på, plus att jag skulle betala mitt boende och mat. Jag kunde skicka hem rätt mycket pengar från Guatemala, om man säger så.

Under våren 1959 rustades Snapphanen upp och byggdes om för tropiska förhållanden. I juni dök en guatemalansk fänrik och sju guatemalanska kadetter upp på kajen vid Örlogsvarvet. De skulle gå i lära hos svenskarna och tillsammans med dem segla Snapphanen till Guatemala.

I närvaro av dottern till Guatemalas president döptes Snapphanen om till José Francisco Barrundia, efter en guatemalansk general, vid Djurgården, i Stockholm, den 10 juni 1959. Därefter påbörjades seglatsen. Den 24 september 1959 anlände man till Guatemala och inledde utbildningen av landets första flottister och sjöofficerare.

Minnet av svenskarna

Den pensionerade kaptenen Marco Antonio Contreras var 17 år och kadett när han kom till Sverige 1959. Han minns de svenska flickorna, Gröna Lund och att bada bastu. Som ung kadett i Guatemala var han van vid en stenhård disciplin och blev förvånad över den avslappnade stämningen under seglatsen till Guatemala:

– Vi följde givetvis order, men svenskarna tilltalade varandra utan rang och drack öl på däck. Sånt var inte vi vana vid. Fast svenskarna var imponerade över vår disciplin. Vi lärde oss naturligtvis mycket. En grej som visar lite på kulturskillnaderna var när en toalett sprang läck precis när vi skulle ut och dansa i Kiel. Alla var uppklädda och redo att gå när läckan upptäcktes. Dahlberg drog då på sig en overall och tog itu med problemet. Det blev ingen dans den kvällen. I Guatemala hade vi ryckt på axlarna och lagat läckan nästa dag, efter att vi dansat.

Contreras berättar att resan till och från Sverige 1959 var en av de mest minnesvärda upplevelserna i hans liv. Förutom Stockholm fick han möjlighet att se Köpenhamn, Kiel, Bremen, Antwerpen, Brest, Lissabon och Las Palmas. Anekdoterna från resan är många, som när de deltog i Kieler Woche, en festival för krigsfartyg från hela världen, eller som när de körde in i kajen i Antwerpen eller drog med sig en kätting i hamnen i Las Palmas.

Guatemalas första sjökrigsskola kom att ligga i den lilla hamnen Matías Gálvez, på landets Atlantkust, inte lågt från Puerto Barrios. Under åtta månader byggde svenskarna upp skolan och när uppdraget var slutfört, sommaren 1960 tog guatemalanerna över. Contreras blev sedermera kapten för José Francisco Barrundia.

– Hon skrotades 1974. Den enda gången hon deltog i stridshandlingar var 1960, när hon besköt ett flygfält som tagits av upprorsmakare inom armén.

Upproret 1960 slogs ner, men det var början på det inbördeskrig som skulle komma att härja i Guatemala fram till 1996. Idag är det fred, sjökrigsskolan har flyttat till Stilla havskusten och Guatemalas främsta partner i militära frågor är USA. Tiderna har förändrats. Ekström menar att något liknande som de var med om 1959 knappast skulle kunna hända idag.

Innan överste Ortega Gáytan kontaktade Ekström och Skoglund hade de inte hört någonting om händelserna 1959-1960 sedan de mönstrade av i mars 1960.

– Vi och bröderna Nyström mönstrade av i förväg eftersom vi inte stod ut med en av de svenska officerarna. Vi fick 2 000 dollar var för flygresan hem, men tog istället värvning på handelsfartyg och jobbade oss hem. När bröderna Nyström kom hem hade de med sig en guatemalansk före detta kadett och jobbade ett tag på M/S Boge inom rederiet Myrstens, som senare blev en del av Viking Line.

Den guatemalanska kadetten återvände senare hem och sedan dess har kontakterna mellan svenskarna och guatemalanerna varit få. En av svenskarna Bo Östlund gifte sig med en av de guatemalanska kadetternas systrar, men de skilde sig senare och idag bor hon i Tyskland.

Ekström återvände till sjön en kort sejour 1965, som färdigutbildad ingenjör, på ett handelsfartyg i Medelhavet. Idag är han och Skoglund pensionerade och har mist kontakten med de andra killarna från resan. Boken om den guatemalanska flottans historia har åter väckt minnet av svenskarnas insats, men spåren av dem har levt kvar sedan 1959. Den guatemalanska flottans uniformer är uppsydda med den svenska flottans uniformer som modell.

Svenskarna som grundade Guatemalas flotta

John Rumenius, Bertil Karlsson, Eskil Lundberg, Sten Urell, John Ekefjärd, Arthur Björk, Folke Holm, Karl Emil Hedman, Bror Dahlberg, Lars Olindvall, Gert Ekström, Jan Skoglund, Allan Johansson, Bo Östlund, Bror Johansson och bröderna Krister, Anders och Mats Nyström.

Skrivet i juli 2005, men aldrig publicerat.