För nio och en halv månad sedan störtades Honduras president Manuel Zelaya i en statskupp. Landet har idag en nyvald regering med internationell uppbackning, men de interna oroligheterna fortsätter. Mars månad var den för honduranska journalister dödligaste månaden i landets historia.
Två handlingar visar att Honduras nyligen tillträdde president Porfirio Lobo velat distansiera sig från både kuppmakarna och Zelaya. Tyvärr har ingen av dessa handlingar genomförts till fullo varför det kan tyckas att Lobo är gisslan hos det etablissemang som stödde kuppen och administrerade de val där Lobo själv valdes.
Den 8 februari meddelade Lobo att Guatemalas tidigare vicepresident och utrikesminister, Eduardo Stein, fått i uppgift att sätta samman en Sannings- och försoningskommission som inom fyra månader skulle presentera en rapport om vad som ledde fram till kuppen, vad som hände under själva kuppen och därefter, fram tills att Lobo fick makten i slutet av januari i år.
Kommissionen skulle också lämna rekommendationer på institutionella förändringar för att Honduras skulle kunna undvika liknande konfrontationer i framtiden. Av allt detta har inget hittills hänt.
Utnämningen av Stein möttes av en våg av protester från delar av det honduranska näringslivet och topphierarkierna i de två stora politiska partierna, det nationella och det liberala – vilka alla stött kuppen. Kritikerna menade att Stein stod Zelaya för nära och vem var han att rekommendera institutionella förändringar i Honduras?
Lobo fick backa och dementerade att kommissionen skulle lämna några rekommendationer, varför den snabbt degraderades till en utredningskommission vars rapport förmodligen kommer att få samla damm i den honduranska kongressens bibliotek.
Stein och Lobo kom däremot snabbt överens om att av de fyra andra personer som skulle sitta i kommission skulle två vara honduraner – rektorn för Honduras nationella universitet, Julieta Castellanos och Jorge Omar Casco, hennes företrädare på posten.
Därefter har processen med att välja två utländska medlemmar till kommissionen kört fast. Två månader efter att Stein pekades ut som kommissionens ordförande har fortfarande ingen av dessa personer kunnat utses och kommissionens arbete ligger på is.
Den 25 februari avskedade Lobo försvarschefen, general Romeo Vásquez Velásquez, mannen som personligen kastade ut Zelaya ur landet den 28 juni förra året. Offentligt sades det att han skulle gå i pension, trots att hans mandat sträckte sig så långt som till 2011.
Avkedet såg först som en kraftig markering av Lobo för att bryta med kuppmakarna, men som ersättare valde han general Carlos Antonio Cuéllar, en av de medlemmar i försvarledningen som var med och fattade beslutet att kasta ut Zelaya.
Det visade sig dessutom snart att Vásquez Velásquez inte alls skulle gå i pension. Istället utsågs han till chef för Hondutel, landets statliga telekombolag med monopol på alla internationella telefonsamtal.
Ytterligare en handling som åtminstone officiellt visade prov på att Lobo vill lämna det förflutna bakom sig var att han fick igenom en statsbudget i parlamentet som pekade ut både Zelayas och kuppmakarnas regeringar som lika skyldiga till att landets ekonomi ligger i spillror. Detta var dock både Lobo och parlamentarikerna så illa tvungna till. Att bara skylla på en av parterna hade bara varit att kasta mer ved på brasan och ökat de inhemska problem som bromsat ekonomin.
Samtidigt fortsätter det civila motståndet mot både kuppmakarna och den sittande regeringen. Den pacifistiska motståndsrörelse som bildades samma dag som Zelaya kastades ut har även efter Lobos tillträdde fortsatt att demonstrera, kräva en folkomröstning om landets grundlag och att Lobo avgår eftersom han valdes i ett val administrerat under odemokratiska förhållanden. Dessutom anser rörelsens medlemmar att Sannings- och försoningskommissionen inte är legitim eftersom det civila samhället inte fått vara med att fatta några beslut om den.
Den 9 mars gjorde motståndrörelsen klart att man tänker genomföra en nationell folkomröstning för att se om honduranerna är intresserade av att rösta om att tillsätta en grundlagsförsamling som kan skriva om grundlagen. Folkomröstningen ska genomföras den 28 juni i år, vilket är på dagen samma dag som Zelaya ville genomföra en liknande folkomröstning, vilket också fick honom på fall.
Hoten, trakasserierna och avrättningarna av medlemmar av motståndsrörelsen, jordlösa bönder och journalister har inte heller på något sätt minskat sedan Lobo fick makten. Under hans regerings första månad fick den oberoende honduranska människorättsorganisationern Cofadeh in 250 anmälningar om övergrepp på det mänskliga rättigheterna.
Anmälningarna rörde bland annat två mord, 53 olagliga gripanden och rapporter om 150 personer som flytt landet på grund av politisk förföljelse. Cofadeh meddelade även i slutet av februari att sedan kuppen hade sammanlagt 40 personer dödats på grund av politiska orsaker.
I mars har också fem honduranska journalister mördats. Aldrig någonsin har så många journalister mördats i landet inom loppet av en månad. Före statskuppen var mord på journalister i stort sett något som inte hänt i landet sedan 1980-talet.
I mars mördades även ytterligare två av motståndsrörelsens medlemmar.
Samma månad mördades också fem bönder som under flera år slagits för rätten att bruka jord, som ändå stått i träda, i norra Honduras. Flera kooperativa jordbruksorganisationer och jordlösa bönder fick i och med en lagförändring genomförd av Zelaya rätt att bruka jorden.
När Zelaya avsattes revs böndernas rättigheter upp och plötsligt sattes flera av dem i fängelse, utan rättegångar, hotades till döden och nu har alltså flera av dem mist livet.
De flesta övergrepp utförs av okända och maskerade män, men polis och militär har även pekats ut. Polisen skyller de flesta mord på det civila våldet i landet. Honduras är ett av världens mest våldsamma länder.
Den Interamerikanska kommissionen för de mänskliga rättigheterna, Amnesty International och faktiskt även USA:s utrikesdepartement har fördömt de många övergreppen och morden. Samtidigt har Lobo stöd av i stort sett hela det internationella samfundet. USA, EU, den Internationella valutafonden IMF, den Internamerikanska Utvecklingsbanken IDB och Världsbanken har alla erkänt landets regering och återupptagit både bistånd och utlåning.
I maj kommer med största sannolikhet EU och de centralamerikanska staterna att skriva på ett associeringsavtal. Detta ska ske på ett toppmöte mellan EU och de latinamerikanska ledarna i Madrid, under det spanska EU-ordförandeskapets överseende.
Å sin sida har Zelaya utnämnts till ordförande för det venezuelanska och karibiska oljesamarbetet Petrocaribe. Detta med Venezuelas president Hugo Chávez goda minne. Zelaya är enligt flera opinionsundersökningar fortfarande Honduras mest populära politiker.
Lobo, enligt samma undersökningar långt mindre populär och den honduranske president som valts med lägst väljarstöd sedan 1980-talet, har visserligen sagt att Zelaya är välkommen tillbaka hem. Fast presidenten må vara ny, men runt ikring honom sitter i stort sett exakt samma människor som under kuppen kvar vid både den politiska och ekonomiska makten.
I Centralamerika, intet nytt.