För lite mer än fem år sedan besökte jag Haiti. Det var i spåren av orkanen Jeanne och ett par månader efter det väpnade upproret som störtade Jean-Bertrand Aristide. Det slog mig under mina resor i landet att det en gång måste det ha varit väldigt vackert, med ett böljande landskap, lummiga bergssluttningar, långa vita karibiska stränder och städer och byar med vita stenhus mot det turkosblå havet.

Dagens Haiti är allt annat än vackert. Ju närmare gränsen till Dominkanska republiken vi kom, där landets två procent skog finns, kändes det på något sätt som vi nått ursprunget.”Så här var det nog, en gång i tiden.” I övriga delar av landet möts besökaren redan från flygplanet av två brutala syner:

Den massiva miljöförstöringen som tydliggörs av de enormt skitiga vatten som rinner ut i landets floddeltan och vars kontrast med det turkosblå karibiska havet är slående.

Någonstans mitt på ön finns en grön linje. Österut ligger Dominikanska republiken vars gröna skogar syns från flygplansfönstret. Västerut är det ett månlandskap som breder ut sig. De fattiga haitiernas jakt på träkol att värma sig och laga mat med och sökandet efter en liten plätt mark att odla på har lett till att i princip landets alla skogar är utplånade.

Väl inne i Port au Prince möts besökaren av slummen redan utanför presidentpalatset. Cité du soleils och Bel-Airs kåkstäder breder ut sig över stora delar av huvudstadens centrum. Uppåt kullarna ligger Petionvilles lite lyxigare villor. Utefter de vita stränderna ligger utblåsta och för länge sedan stängda hotell, barer och restauranger. Tiden har stannat någon gång på 1950-talet. I ögonvrån kan man tyckas skymta en fransk turist, men det är bara en synvilla. För här går ingen turist idag.

Jag minns mötena med människorna, som desperat försökte överleva dagen. FN-soldaterna som livrädda bevakade hjälptransporterna, men som backade undan när beväpnade mobbar attackerade lastbilarna med nödhjälp. Peterson Valmi, 10 år, som i staden Gonaives, gick och hämtade vatten vid den av FN uppställda vattenlungan sex gånger om dagen. Familjens egen brunn var full av slamm från jordksreden och översvämningarna i spåren av orkanen. I vattendraget en bit bort flöt lik och uppsvällda döda djur.

I Gonaives mötte vi även Jude Dorlcine, 48 år, som förlorat sin fru och två döttrar när hans hus spolades bort i jord- och vattenmassorna. I byn rasade även kyrkan samman över stora delar av församlingen som satt och bad. Liksom Peterson talade Jude om bristen på rent vatten, och att nödhjälpen sällan nådde fram till de verkligt behövande.

Chefen för de 8 000 FN-soldaterna menade att hans mannar inte kunde kontrollera och skydda alla hjälpsändningar. Bristen på lag och ordning, den utbredda korruptionen, den massiva fattigdomen (tre av fyra haitier lever på mindre än två dollar om dagen) och miljöförstöringen gör Haiti till en logistisk mardröm för det bistånd som landet är i så stort behov av.

Liksom i andra länder i regionen där naturen drabbat invånarna hårt, i Centralamerika, efter orkaner och jordbävningar, är miljön, skogsavverkningen och fattigdomen tre grundläggande faktorer till att katastroferna blir så fruktansvärda. Sånt fixar man inte bara med att uppmärksamma landet i medierna  ett par veckor efter att katastrofen väl hänt. Sånt fixar man med att under lång tid uppmärksamma problemen och försöka göra någonting åt dem före nästa tropiska storm eller förskjutning av kontinentalplattor – för dem kan vi inte hindra, de återkommer med all säkerhet. Frågan är bara när.

Läs också om den utbredda korruptionen.