Lisandra de la Caridad Gabres, 12 år, har fått stanna hemma den här lördagen. Imorgon fyller pappa år och hon och lillasyster Karla ska till marknaden för att handla. Först vill inte Karla följa med, men så ändrar hon sig. Hon håller hårt i storasysters hand. Det är trångt på trottoaren och helgtrafiken är tät i stadsdelen Cerro, strax söder om Centrala Havanna, på Kuba.
Husen i Cerro är gamla och fallfärdiga. Avgaserna från bilarna har färgat fasaderna grådaskiga och svarta. Lisandra och Karla passerar bageriet där de kan köpa bröd med ransoneringsboken, pizzerian där de säljer små tjocka ost- och skinkpizzor för två kronor, poliserna som vaktar i gathörnet och gatuförsäljarna som ropar i mun på varandra.
Försäljarna har det mesta: hemmagjord tvål, tandkräm, pasta, glass och rom i plastflaskor. De flesta står utanför dollarbutiken. Här försöker de övertyga kunderna om att de hemmagjorda produkterna är mycket billigare och minst lika bra som de i dollarbutiken. Dollar är USA.s valuta. Det är bara de kubaner som fått dollar från familj eller vänner som bor utomlands, eller tjänat dollar på turister, som har tillgång till dem. De som inte har tillgång till dollar måste handla i de ”vanliga” affärerna där man betalar med Kubas egen valuta: Peso.
Trängsel på marknaden
Vid entrén till marknaden Cuatro Caminos (Fyra vägar) är det tjockt med människor på väg in eller ut. Handeln har varit igång sedan tidiga morgonen. På nedre planet trängs folk för att köpa grönsaker, frukt, ris, bönor och ost. En trappa upp säljs fisk, kyckling och fläsk. Man betalar i pesos. Nötkött, räkor och hummer finns inte. Det säljs bara på statliga restauranger och hotell och till utlänningar som arbetar på Kuba. Regeringen säger att det inte räcker till alla och att det är bättre att bara sälja det som finns till utlänningar som kan betala dyrt för det.
Karla håller i påsen medan Lisandra köper ris, lök, frukt och vitlök. På vägen hem går det in och köper läsk och glass i dollarbutiken, för de gillar inte den hemmagjorda glass och läsk som säljs på marknaden. Senare på dagen ska de köpa en tårta åt pappa Carlos också.
Flyttar ofta
– Där är min nya skola, säger Lisandra och pekar över gatan. Jag bytte igår.
Skolan ligger snett över gatan från familjens hus. Lillasyster Karla går där sedan ett halvår tillbaka. Hon är bara sex år och har precis börjat i skolan.
– Jag fick nya vänner på en gång, säger Lisandra. Det verkar vara en rolig skola. På fredag är det Lärarens dag och då ska vi ha maskerad. Alla ska klä ut sig till araber i år.
Det är tur för Lisandra att hon är så utåtriktad och glad. Därför får hon lätt nya vänner. Det här är fjärde gången som hon byter skola. Hon har fått byta vänner ofta. Anledningen är att familjen har flyttat flera gånger. Hon föddes i Centrala Havanna, men hennes riktiga pappa, William, dog när hon bara var tre månader gammal.
Hennes mamma, Belquis, gifte om sig med Carlos. Han jobbar som bartender. Belquis är sekreterare och arbetar med administrationen för alla barer och restauranger i Gamla Havanna. Båda två tjänar väldigt lite pengar. Medelinkomsten på Kuba är 130 kr. Belquis och Carlos har en lön på 50 kr var i månaden. Utöver det får Carlos dricks ibland också, några dollar i månaden. Sammanlagt blir det inte mycket över när det allra nödvändigaste är betalt.
Bor i ett gammalt hus
I och med att Lisandra börjar i en ny skola som ligger så nära bostaden slipper hon åka buss hem. Det tycker hon är skönt eftersom bussarna i Havanna ofta är väldigt fulla och det är ont om plats i dem. I den nya skolan kan hon också träffa sina klasskamrater på eftermiddagarna. De bor ju i samma område som henne. Fast hemma hos Lisandra är det ganska trångt. Här finns inte mycket plats att leka på. Man har bara ett sovrum, i det står det två sängar och där sover hela familjen.
Lägenheten ligger på andra våningen i ett gammal hus från 1800-talet. Ingen har brytt sig om att renovera eller laga huset. Det är smutsigt och har fallit sönder på många ställen.
Utanför dörren sitter två killar från grannlägenheten och spelar kort. Belquis är inne hos grannen och kokar kaffe.
Lisandra ställer in varorna i kylskåpet och sätter sedan på en video med ett inspelat musikprogram. När Shakira sjunger dansar både hon och Karla på det lilla golvet som finns mellan TV:n, fåtöljen, kylskåpet och bordet.
Farligt på kvällarna
– Musik är mitt favoritämne i skolan och dansa är det bästa jag vet, säger Lisandra. På min förra skola hade jag sökt till en klass i balett, men det finns inte på min nya skola. Det är lite synd.
Hon dansar helst hemma. Disko vill hon inte gå på.
– Det är farligt att gå ut här på kvällarna. Det finns mycket droger och konstigt folk som dricker för mycket. På dagen är det inga problem, men så fort det blir mörkt stannar jag inne.
För det mesta spenderar hon kvällarna med att titta på TV med familjen och grannarna, helst då på ”såpor” eller utbildningsprogram. Lisandras favoritprogram är en kubansk teveserie som heter ”Salir de noche” (Gå ut på natten), som handlar om kläddesigners i Havanna.
– På kanal två visar de ofta program där man får lära sig saker, till exempel om andra länder som Sverige, Brasilien och USA. USA verkar farligt. Där finns en massa vapen och andra farliga saker som gör att folk inte vågar gå ut. Kubanerna är ett mer fredligt folk. Mina släktingar som bor utomlands säger att det inte är lika mycket fest och salsa i andra länder, som på Kuba.
Dollar och pesos
Flera av Lisandras släktingar bor i USA. De flydde dit i början av 90-talet när det var väldigt fattigt på Kuba. Sedan införde den kubanska regeringen dollar på Kuba och folk fick det bättre. Då kunde alla som fick dollar från sina vänner och familj utomlands använda dem i affärerna, och det kom fler turister till Kuba som använde dollar. Fast det är fortfarande fattigt för USA vill inte att andra länder ska handla med Kuba. Därför finns det inte tillräckligt med mat och mediciner till alla.
Lisandra gillar dollar mer än kubanska pesos. För dollar kan hon köpa saker som hon inte kan köpa för pesos. På hennes födelsedag köper hennes föräldrar kläder eller skoltillbehör i dollarbutikerna. Varje månad får hon 27 konor som hon sparar eller köper saker för, som kläder eller biobiljetter. Att gå på bio på Kuba är inte alls dyrt. Det kostar bara en krona.
– Karatefilmer är det bästa jag vet, eller filmer från Asien. Det är mycket action och så är de roliga.
Drömmar om framtiden
Att resa är hennes största dröm.
– Jag vill bli journalist när jag blir stor. Mamma har alltid sagt att jag är social och att det skulle passa mig. Då skulle jag resa runt i världen och få vänner i andra länder. Det gäller att få bra betyg i gymnasiet för att få läsa det man vill på universitetet. Tänk att få dansa samba i Brasilien eller få komma till Sverige.
På Kuba har Lisandra bara rest till staden Camagüey för länge sedan. Där bor hennes riktiga pappas familj. Lisandra skulle gärna hälsa på sin mammas familj i Miami, men sedan vill hon åka hem.
– Kuba är mitt hem, varför skulle jag vilja bo någon annanstans?
Fakta
Kuba är den största ön i Karibiska havet. Den ligger strax söder om delstaten Florida i USA, och öster om Mexiko. Kuba var en av de första platser som koloniserades av spanjorerna i början av 1500-talet. Det var också den sista koloni som Spanien lämnade, år 1898. Sedan 1959 styr Fidel Castro ön, efter att han och Ernesto ”Che” Guevara och flera andra gerillasoldater gjort revolution mot diktatorn Batista.
Befolkning: 11 miljoner
Huvudstad: Havanna, med ca. 2 miljoner invånare
Valuta: Kubanska Peso och US Dollar. 1 Dollar är lika med 26 Pesos
Språk: spanska
Folkgrupper: 51% mulatter, 37% vita, 11% svarta och 1% kineser
Religion: Före år 1959 var 85% katoliker. Även judiska, evangeliska och protestantiska kyrkor och den afrokubanska religionen Santería är starkt representerade idag.
Medelålder: 76,6 år
Läskunnighet: 95,7%
1 liter färsk mjölk kostar 5 kr (färsk mjölk är inte vanligt. 1 kg torrmjölk kostar 60 kr).
1 liter bensin kostar 7,90 kr.
1 biobiljett kostar 1 kr.
1 cd-skiva kostar 140 kr (44 kr på svarta marknaden).
Kuba har ransonering
Att ransonera betyder att att man minskar användandet av vissa saker, som till exempel mat. I Sverige hade vi ransonering under andra världskriget. Eftersom många varor, till exempel kaffe och bananer, inte fanns så att det räckte till alla svenskar fick alla ett ransoneringskort med kuponger som kunde bytas ut mot lite kaffe eller bananer varje månad. På Kuba har man ransonerat all mat sedan 1959. Anledningen är att alla ska ha rätt till lika mycket mat. Sedan har var och en rätt att köpa mer mat för sin lön, men alla invånare (inklusive barn) får ett ransoneringskort som varje månad garanterar följande varor:
3 kg ris, 3 kg socker, 340 g bönor, 250 g vegetabilisk olja, 500 g kyckling, 8 ägg, 2 kg vitt bröd, 100 g sojafärs och 2 konservburkar fisk. Barn under 7 år får mjölk.
Personer som är diabetiker eller har speciella intyg från läkare kan få extra saker på sina ransoneringskort. Utöver detta ingår gratis sjukvård och utbildning till alla. Den lön som kubanerna får ska gå till kläder, eventuella nöjen, transport, hygienprodukter och extra mat.
Publicerad i Lyckoslanten 1/2003