Kubas kardinal har aktivt tagit ställning mot Castroregimen till försvar för kubanernas mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. Han har också varit med om att se hur allt fler kubaner deltar i kyrkliga aktiviteter.
Ärkebiskopen i Havanna, på Kuba, kardinal Jaime Ortega Alamino, anses vara en stark kandidat för att bli nästa påve. Ett rykte som han själv tar lätt på.
– Jo, jag har hört det, men det är bara medierna som spekulerar, säger han med ett generat leende. Jag vet inte var de har fått det ifrån. Nästa påve kommer från Europa. Jag har svårt att tro något annat.
Kardinal Ortega är mån om att se bra ut på bild och vänder sig diskret mot kameran så fort fotografen flyttar sig. Utanför hans kontor i ärkebiskopsämbetets hus i Gamla Havanna blinkar en stor julgran och personalen håller på att sätta upp julkrubban.
För bara ett par år sedan var det omöjligt att hitta juldekorationer på Kuba, men nu möter de besökaren i allt fler kubaners hem. På allmänna platser lyser de fortfarande med sin frånvaro, men numer samlas också katoliker i flera kubanska städer för att delta i fullt tillåtna processioner och mässor kring jul och påsk.
Det märks att Ortega gillar att tala om denna utveckling. Under flera år efter revolutionen 1959 förtrycktes allt vad religionsutövande hette på Kuba, men sedan mitten av 80-talet visar kubanerna ett allt större intresse för kyrkan och andlighet.
– Innan revolutionen räknar vi med att ungefär 90 procent av kubanerna var döpta. Idag talar vi om kanske 60 procent. När jag blev ärkebiskop för 22 år sedan var 6 000 människor i Havannastift döpta. För fem, sex år sedan vet jag att vi räknade till 35 000.
De flesta av de som sökte sig till kyrkan under 80- och 90-talen var ungdomar. Ortega berättar att regeringen blev mer tolerant under den här perioden, vilket också skapade ett nytt klimat där människor återigen började använda religiösa uttryck som: Om Gud vill, eller: Tack gode Gud. Fraser som ingen kuban hört på årtionden.
>- De flesta kubaner lämnade kyrkan under stora politiska och sociala påtryckningar. Under 80-talet började människor att frigöra sig. De var trötta på att höra samma sak hela tiden. Flera av de ungdomar som kom till oss då berättade att deras far- och mormödrar hade bevarat sin tro. De hade fört vidare den till sina barnbarn inom hemmets fyra väggar. Ungdomarnas föräldrar vågade inte närma sig kyrkan på grund av rädsla för att förlora sina jobb.
Den kubanska revolutionen influerades på ett tidigt stadium av marxism-leninismen som sätter kollektivet i det främsta rummet. Människan som individ talas det sällan om, utan allt arbete är för kollektivets bästa.
– De som kom till kyrkan längtade efter en annan förklaring till livet än marxismens. Det som marxismen kanske saknar mest är subjektivitet, människor behandlas som objektiv. Radion talar om allas våra arbetare och barnen är alla våra små pionjärer. Folk har blivit kategoriserade och statens budskap riktar sig till kategorier, inte till individer. Budskap om kärlek, oro inför framtiden, lidande och döden saknas.
Det var under dessa för kyrkan bättre omständigheter i slutet av 80-talet som Kubas biskopar ville bjuda påven till ön. Det ville inte Castro. Han ansåg att det inte fanns möjligheter att ta emot påven under denna period. Landet befann sig i en djup ekonomisk kris efter Sovjet och östblockets fall.
Situationen på Kuba blev allt värre och när depressionen var som värst 1993 skrev katolska kyrkan på ön ett brev, El amor todo le espera (Alla väntar på kärleken), med kyrkans syn på kyrkans och det kubanska folkets situation på Kuba.
– Det var svåra tider. Som kyrka får vi inte föreslå ekonomiska och politiska lösningar, men denna tid var den ekonomiska siutationen så svår att den påverkade till och med människors basföda. Människan behöver viss frihet för att kunna producera och skapa föda åt sig själv. Vi fokuserade vårt brev på dessa friheter.
Ortega påpekar att även om kyrkan inte stödjer Kubas nuvarande socialistiska system stödjer den inte heller ett liberalt system där människor och deras arbete och relationer förvandlas till marknadsvaror. Brevet tog även upp frågan om kubanernas rätt att utöva religion. Föga förvånande blev mottagandet hos det officiella Kuba mycket svalt.
– Under en månad drevs det en stark kampanj mot oss biskopar i alla kubanska medier. Man tog ingen hänsyn till hela brevets budskap, utan refererade bara till en del av det. Brevet i dess helhet publicerades eller analyserades aldrig. Istället attackerade man hela kyrkan som institution och alla våra anställda.
Castro tvingades snart inse hur svårt det ekonomiska läget var och flera drastiska förändringar genomfördes på Kuba. Inte alla, men flera av åtgärderna hade nämnts i kyrkans brev, som till exempel att släppa på den hårda statliga kontrollen av jordbruket och att tillåta mindre privata företag inom turistnäringen.
Andra åtgärder som genomfördes var att tillåta utländska investeringar och att dollarisera delar av ekonomin. Förändringarna ledde snart till att inte bara landets ekonomi, utan även många människors privata ekonomi, blev bättre.
Det var i dessa ekonomiskt bättre tider som påven till slut kom till Kuba, 1998, men hans besök påverkade inte Castro-regimens politik över huvudtaget. De sista fyra-fem åren har det politiska klimatet på Kuba blivit strängare, med fler och hårdare kontroller och lagar. Den frihet som kunde skönjas under 90-talet har naggats rejält i kanterna.
Trots detta kom händelserna i mars-april förra året, då 75 dissidenter dömdes till fängelse och tre båtkapare avrättades efter snabba rättegångar, som en stor överraksning för kardinalen. Han har vid flera tillfällen talat mot dödsstraffet med vicepresident Lage och personligen bett om nåd för många dödsdömda.
Efter avrättningarna och fängelsedomarna skrev landets biskopar ytterligare ett brev där de reflekterade över dagens svårigheter för kubanerna och kyrkan. Det som biskoparna kanske uttryckte störst oro över var att människor tycks få allt mindre tid över till sig själva, sina familjer och kyrkan.
– Vi skrev att kyrkan inte är det politiska parti som saknas här. Det kan den inte vara. Kyrkan måste alltid vara kyrka. Om folket lider måste vi se vad vi kan göra med de få resurser vi har, men om det finns folk som lider för sina idéer eller som behandlas illa måste vi ta hand om dem för att de är människor, men vi kan inte vara ett politiskt svar. Det skulle vara önskvärt med ett annat politiskt parti, men vi kan inte konvertera för att bli det partiet.
Kubanerna har idag alla möjligheter och rättigheter att vara med ikatolska kyrkan och delta i dess aktiviteter. Problemet ligger inte där, utan i människors grundläggande frihet att skapa sig en dräglig tillvaro och ha tid över till sig själva, sina drömmar och sin familj.
Att påtvinga den katolska kyrkan på Kuba en mer politisk roll, som vissa exilkubaner i Miami vill, är att riskera kyrkans möjligheter att överhuvudtaget arbeta på Kuba. Och bland den stora majoriteten av kubanerna, på Kuba såväl som i Miami, är Kubas kardinal en mycket respekterad och populär person.
Publicerad i Trots allt 2/2004