Två år efter fredsavtalet med landets största gerillagrupp Farc är det långt kvar till fred i Colombia. En rad olika väpnade grupper kämpar om kontroll över kokaodlingar och mineraler. Civilbefolkningen drabbas och människorättsförsvarare hotas och mördas.
Yisel Caraboli Renteria hörde motorcykeln på långt håll. Det var söndag morgon. Barnen och deras kusiner var redan uppe. Några av dem lekte på golvet. Ett par andra hade gått ut. Yisel låg kvar i sängen.
Den äldste sonen, John, hängde i hörnet vid den lilla butiken bredvid huset. Han såg motorcykeln när den kom. Det satt två beväpnade män på den.
Motorcykeln stannade utanför butiken. En av männen pekade på Yisels hus och sade att idag var det dags:
– Det är hennes tur. Nu ska hon få bita i gräset.
John gick snabbt ner för gatan och slank in i sin mammas hus.
– Mamma du måste sticka. Det är två män här som vill döda dig, sade sonen.
Yisel rafsade åt sig lite pengar och sprang ut genom bakdörren. Grannpojken lovade att vänta längre ner på vägen med sin motorcykel. John sade att han skulle komma efter med kläder och mer pengar. Klädd i pyjamas klamrade sig Yisel fast bakom ryggen på grannpojken. De körde snabbt till närmaste stad, Santander de Quilichao, i norra Cauca. I handen hade Yisel en påse med underkläder, en klänning och 30 000 colombianska pesos (ungefär 100 kronor).
Exakt vilken dag det var minns Yisel inte, men det var en söndag inte långt efter att hennes kusin och fyra andra personer dödats i en massaker i Bolívar, i södra Cauca, den 4 januari i år. I tre dagar gömde hon sig med hjälp av bekanta på ett hotell i Santander de Quilichao, innan hon kunde fortsätta till Cali. Där har hon tillsammans med sina två äldsta barn gömt sig i snart tio månader.
– Jag vet inte när det började. Kanske var det år 2014 när jag valdes till ordförande för en lokal förening för offer för sexuellt våld. Då blev jag hotad både i form av papperslappar och av beväpnade män som gick förbi huset där jag bodde, säger Yisel Caraboli Renteria som tillfälligt har lämnat sin lägenhet för en intervju på ett köpcenter i utkanten av staden Cali.
En grupp kallad Águilas negras (De svarta örnarna) sade sig stå bakom hoten. De var under åren 2006–2009 en grupp före detta paramilitärer med kopplingar till narkotikasmuggling, men enligt den colombianska polisen existerar inte längre gruppen. Deras namn och logotyp används dock fortfarande av olika beväpnade grupper för att skrämma folk till tystnad.
På grund av hoten valde Yisel Caraboli Renteria efter en tid att lämna sitt uppdrag som ordförande i föreningen för offer för sexuellt våld. Kort därefter tillträdde hon som ordförande för ett regionalt råd med representanter för ledarna för urfolken i området Alto Naya, som består av kommuner i de norra delarna av regionen Cauca och de sydvästra delarna av regionen Valle de Cauca.
Alto Naya har sedan 1990-talet varit centrum för en maktkamp mellan gerillagrupper, narkotikakarteller och paramilitärer. Orsaken är områdets bördiga och mineralrika jord som i generationer brukats av urbefolkningen. De blev under 1990-talet och början av 2000-talet offer för såväl de paramilitära styrkornas som gerillans och militärens brutala våld.
– Jag blev våldtagen av en paramilitär ledare år 2001. Jag var 19 år. Min dotter, Juliet, var då två år och jag var gravid med John i tredje månaden. Det var därför som jag var med och bildade föreningen för offer för sexuellt våld, säger Yisel.
När de paramilitära styrkorna i ett avtal med den dåvarande regeringen lade ner sina vapen år 2006 tog vänstergerillan Farc kontroll över stora delar av Alto Naya. Även vänstergerillan ELN gjorde anspråk på området, särskilt när Farc senare inledde sina fredssamtal med den colombianska regeringen.
Som ordförande i det regionala rådet i Alto Naya fick Yisel ta del av flera utbildningar om fredsprocessen mellan Farc och regeringen. Hon längtade efter freden.
En dag i maj 2016 stannade en pickup utanför Yisels mammas hus. Två män i uniform och med vapen ropade på Yisel. De presenterade sig som lokala ledare för gerillan ELN. De ville tala med henne om att få folkets välsignelse att ta kontroll över Alto Naya.
– Jag sade nej och sade att de fick åka och tala med de lokala ledarna var och en, säger Yisel.
Snart hotades hon igen. Den här gången av ELN. De sade bland annat att hennes son John var gammal nog att bära en ryggsäck och vapen. Det var kanske dags för honom att gå med i gerillan, antydde de. John var då 15 år. ELN är kända för att tvångsrekrytera barn som soldater.
Yisel valde att avgå som ordförande i det regionala rådet, men när hon tillsammans med sina släktingar åkte för att hämta sin kusins kropp efter massakern i Bolívar i januari i år, hörde ELN av sig igen. Flera av dem som dödades i massakern var medlemmar i ELN. Enligt vad Yisel har hört senare var gerillan irriterade på henne för att hon hade hämtat kroppen utan att först tala med dem.
– Jag törs nästan inte säga det, men, alltså jag stödde fredsprocessen. Jag ville att kriget skulle ta slut, men jag tror att om Farc hade funnits kvar här så hade vi inte varit lika många ledare för sociala rörelser som varit tvungna att fly. Nu pågår en maktkamp om marken. Det är ingen hemlighet att alla vill ha kontroll över den, säger Yisel Caraboli Renteria.
De väpnade grupper, som genom åren kontrollerat Alto Naya, har inte bara haft god tillgång till kokaodlingar. De har även haft kontroll över cannabisodlingar, illegala guldgruvor och smuggelrutter över bergen och nedför floderna till Stilla havet.
Området har historiskt varit ett av de värst utsatta under det colombianska inbördeskriget. Åren mellan 1985 och 2015 drabbades enligt den colombianska regeringen upp emot en miljon människor i området av kriget.
Det tomrum som Farc lämnat efter sig i Cauca har fyllts av ELN, men även den mindre gerillagruppen EPL, narkotikakartellen Clan del golfo och andra kriminella grupper. Sedan två år tillbaka är också flera mindre grupper av tidigare Farcsoldater aktiva i området.
Enligt den colombianska tankesmedjan Fundación ideas para la paz (FIP) har ungefär 1 200–1 400 tidigare medlemmar i Farc åter tagit till vapen i 18 olika grupper över hela landet. Bara i Cuaca och Valle de Cauca ska det finnas fyra aktiva väpnade tidigare Farc-grupper.
Situationen är densamma på flera andra platser i Colombia. Framför allt utefter gränsen mot Ecuador, Venezuela, hela Amazonasområdet ner mot Brasilien och i norr uppemot den karibiska kusten. Den gemensamma nämnaren är kampen om kontroll över jordbruksmark för narkotikaodling, mineraler och smuggelrutter.
Freden mellan Farc och den colombianska staten har lett till att våldet i landet minskat. Inte på 42 år har det skett så få mord och dråp i Colombia som förra året, 2017. Däremot har det riktade våldet mot människorättsförsvarare och ledare för sociala rörelser på landsbygden ökat.
En studie gjord av den tyska stiftelsen Heinrich Böll Stiftung visar att under perioden från fredsavtalet i november 2016 till juli i år har 283 människorättsaktivister och sociala ledare dödats i Colombia. Tankesmedjan FIP konstaterade i september i år att övergreppen på människorättsförsvarare och sociala ledare ökat markant sedan år 2010, men framför allt sedan fredsavtalet år 2016. Värst drabbat är norra Cauca.
I den lilla staden Timba, i norra Cauca, patrullerar tungt beväpnad polis på gatorna. Runt polisstationen tornar sandsäckarna upp sig och taggtråden håller oönskade besökare borta. Det var härifrån Yisel Caraboli Renteria flydde från ELN-gerillans hot.
Rakt genom staden skär en biflod till floden Cauca. Söder om floden breder kommunen Buenos Aires ut sig och norrut ligger Jamundi. I Jamundi ebbar den polisiära och militära närvaron snart ut, men inte i Buenos Aires.
Som en del av fredsavtalet ingår kommunen Buenos Aires i flera statliga program för att öka den statliga och militära närvaron efter Farcs avväpning. Tanken är att förbättra säkerheten, infrastrukturen och tillgången till social service som hälsovård och skola, men även att bistå bönderna med att ersätta kokaodlingarna med alternativa grödor och att skapa fler arbetstillfällen.
– Det fungerar inte. Nästan alla övergrepp mot människorättsförsvarare och sociala ledare vi nu ser efter fredsavtalet sker i kommuner som tidigare var svårt drabbade av den väpnade konflikten och som regeringen och militären identifierat som prioriterade för att skynda på fredsprocessen, säger advokaten Soraya Gutiérrez Argüello, ordförande för människorättsorganisationen CAJAR.
Inom ramen för den statliga prioriteringen har den militära och tungt beväpnade polisiära närvaron ökat markant i bland annat Buenos Aires. De är framför allt fokuserade på att förstöra alla koka- och cannabisodlingar.
– Den del av fredsavtalet som är längst ifrån att uppfyllas är löftena om en mer rättvis fördelning av åkermarken och att ge jordbrukare alternativ till att odla så kallade illegala grödor. Samtidigt går militären in för att utradera alla koka- och cannabisodlingar och för att försvara den privata sektorns intressen. Inte konstigt då att de som framför allt mördas är bonde- och urfolksledare som försvarar sin mark och miljön, säger Soraya Gutiérrez Argüello.
Ett av fredsprocessens största hinder är landets nya regering, som tillträdde i augusti i år. President Iván Duque Márquez företräder Centerdemokraterna, som är ett konservativt parti som har tagit ställning mot fredsavtalet.
Med partiets grundare Álvaro Uribe, som var president 2002–2010, i spetsen ledde Centerdemokraterna nej-kampanjen i folkomröstningen om fredsavtalet den 2 oktober 2016. Ett val de också vann med 0,42 procentenheter, eller 54 000 röster. Med mindre justeringar godkändes ändå fredsavtalet av det colombianska parlamentet två månader senare. Colombias dåvarande president, Juan Manuel Santos, kunde den 10 december 2016 hämta Nobels fredspris i Oslo.
Som president vill Iván Duque minska den statliga kontrollen av flera av fredsavtalets delar. Han vill till exempel ge en större roll åt den privata sektorn för att skapa arbetstillfällen på landsbygden, snarare än genom statliga investeringar. Han vill också reformera fredsavtalets rättssystem för utredning och strafflättnader av krigsbrott. Framför allt vill han se hårdare straff för tidigare Farc-soldater.
– Nej-sidan sitter vid makten. De är inte intresserade av att finna lösningar på problemen med den orättvisa markfördelningen som är en av de mest centrala delarna av fredsavtalet. För att genomföra fredsavtalet krävs pengar och flera lagreformer, men signalerna vi har fått gör gällande att statsbudgetens poster för fredsavtalet kommer att minska och att reformförslagen kommer att utebli. Och istället för att bistå bönderna att hitta alternativ till koka vill regeringen fokusera på att utradera odlingar helt och hållet, säger Soraya Gutiérrez Argüello.
Den nya regeringen visar inte heller några tecken på att vilja återuppta fredsförhandlingarna med ELN-gerillan som avbröts i våras. Möjligheterna till fredssamtal blir inte bättre av regeringens negativa inställning till fredsavtalet med Farc och det faktum att flera tidigare Farcsoldater tagit till vapen igen.
Sedan fredsavtalet med Farc har 71 tidigare Farcsoldater, som lämnat in sina vapen och ställt upp i de statliga programmen för återintegrering i samhället mördats. Det ökar oron bland Farcs medlemmar och misstankarna hos ELN om att de inte går säkra utan vapen.
En som i dagsläget avfärdar chanserna till ett fredsavtal med eln är general Álvaro Pico Malaver, som har varit den colombianska polisens representant både vid fredsförhandlingarna med Farc och ELN. Tillbakalutad i sin svarta skinnfåtölj på polishögkvarteret i Bogotá säger han att han inte vill prata politik.
– Men ELN är idioter. De tror sig vara förmer än andra och att de fortfarande kan få igenom sina krav med vapen, men det kommer aldrig att gå. Den enda vägen framåt är genom dialog, säger Álvaro Pico när han är säker på att ingen spelar in.
Han har varit polis sedan unga år och var bland annat chef för landets största polisdistrikt, Region 7, som omfattar hela Amazonasområdet i sydöstra Colombia. Han har också arbetat på polisens underrättelsetjänst DAS och har varit chef för Interpol i Colombia. Nu leder han den så kallade fredspolisen som står för säkerheten i de 26 zoner där Farcgerillan befinner sig tills de har återintegrerats i samhället.
En av avväpningszonerna ligger i Buenos Aires, i norra Cauca. Álvaro Pico erkänner att det är omöjligt för polisen och militären att garantera säkerheten för befolkningen i hela landet. Han menar att grundorsaken är narkotikan.
– Om det inte fanns narkotika skulle det inte finnas någon gerilla, och om det inte fanns någon gerilla skulle det inte finnas några problem med narkotika. Vi nådde ett fredsavtal med landets största gerillagrupp, men vi har fortfarande ELN på flera platser i landet och nu även avhoppade Farcsoldater, och så narkotikakartellerna och andra illegala, kriminella grupper, säger polischefen.
Fredsavtalets största framgång är, enligt Álvaro Pico just de delar som var polisens och militärens ansvar. De övervakade och ansvarade för att 8 000 Farcsoldater registrerade sig i någon av de 26 avväpningszonerna och lämnade in sina vapen.
Farc har blivit ett politiskt parti, vilket också det var en del av fredsavtalet, men resterande delar av fredsavtalet står inför större utmaningar.
– Jag kan inte säga något om det, säger han och pekar på inspelningsutrustningen.
– Men vad det gäller fredsavtalets delar om återintegrering och rättvisa …
Álvaro Pico drar ett finger över halsen.
María Ruth Sanabria Rueda vet inte hur många mordförsök hon har överlevt. Hon är en överlevare efter den brutala utrotningen av vänsterpartiet Unión Patriotica på 1980- och 1990-talet. Den colombianska åklagarmyndigheten har beskrivit morden på närmare 4 000 partimedlemmar som ett brott mot mänskligheten. Förövarna var paramilitärer och personer ur säkerhetstjänsten.
María Ruth Sanabria Rueda levde 15 år i landsflykt. Sedan återvände hon och fortsatte arbeta med att försvara de mänskliga rättigheterna i regionen Arauca, i östra Colombia. För fyra år sedan var hon tvungen att fly igen. Efter ett par månader återvände hon, men hoten och trakasserierna har fortsatt.
– Jag blir förföljd, folk stannar utanför husen där jag bor för att ta bilder och beväpnade män passerar på motorcykel. Jag har varit tvungen att flytta flera gånger. När jag anmäler det säger polisen och militären att det är gerillan, men gerillan säger nej. De ser inga problem med mitt arbete, säger María Ruth.
Stora delar av Arauca är precis som Cauca tungt militariserat med poliser och soldater utefter vägarna och bakom sandsäckar och taggtråd i byar och städer. Förutom ELN och Clan del Golfo finns här ett par hundra soldater från Farc som aldrig lagt ner vapnen. Ofta opererar de från andra sidan gränsen till Venezuela.
En sen kväll i maj i år kastade sig María Ruth innanför den stängda vägbommen vid en polisstation i närheten av Tame, i Arauca. Hon föll på knä framför en polis som riktade ett automatgevär mot hennes huvud och krävde att få veta vem hon var.
Bara minuter tidigare hade hon stannat med sin bil vid en vägkorsning för att säga adjö till en kollega. De hade nyligen avslutat ett dagslångt möte med kvinnor ute i en by för att sprida information om kvinnornas rättigheter och fredsavtalet med Farc.
– På vägen hem passerade vi en rad militära vägspärrar och polisstationer. Vid vägkorsningen klev vi ur bilen när en pickup körde förbi. När den vände och kom tillbaka ropade mina livvakter att jag skulle hoppa in i bilen igen, säger María Ruth.
På grund av tidigare hot hade María Ruth fått en skottsäker bil och två livvakter av den colombianska staten. Det var hon tacksam för den kvällen. Så fort hon slagit igen bildörren slog kulorna in i plåten och fönstren. Livvakten som körde bilen trampade gasen i botten mot närmaste polisstation.
De förföljdes av bilen med attentatsmännen som fortsatte att skjuta. Från sidan dök ytterligare en bil upp med fler män som sköt.
– Vi vrålade genom fönstren åt polisen att fälla upp bommen, men de bara stod där med sina vapen och gjorde ingenting. Till slut kastade jag mig ut och kröp in under bommen. Mina livvakter gick ut med händerna över huvudet, säger María Ruth.
När polisen förstod att de fått en internationellt prisbelönt människorättsförsvarare med livvaktsskydd i knät lugnade de ner sig. Efter den natten fick María Ruth återigen fly sitt hem. Hon lever nu med fortsatt skydd med sin familj i Bogotá.
– Om det inte varit för att ni i Sverige gett mig ett pris hade jag inte fått det skydd och hjälp som jag nu har. Det internationella samfundets intresse för situationen i Colombia är livsviktigt, säger María Ruth.
María Ruth Sanabria Rueda tilldelades förra året Diakonias och Svenska Kyrkans hederspris för livslångt engagemang för de mänskliga rättigheterna.
Även Soraya Gutiérrez Argüello har uppmärksammats internationellt för sitt arbete, vilket hon menar har varit värdefullt för att motverka de många hot och attentatsförsök som hon och hennes kollegor utsätts för.
– Det är viktigt att FN:s säkerhetsråd och de länder som var med och stödde fredsavtalet fortsätter att pressa regeringen att jobba vidare med fredsprocessen, annars kommer inget att hända, säger Soraya Gutíerrez Argüello.
Reportaget publicerades ursprungligen i Amnesty Press 4-2018, i november 2018