Den 14 december går ridån ner för Bolivias grundlagsförsamling. Efter ett och ett halvt års förhandlingar måste den presentera ett förslag till en ny grundlag som folket sedan ska ta ställning till i en folkomröstning. Det mesta talar för att det inte blir så.

I dagarna funderar nog Bolivias president Evo Morales på varför han inte stod på sig när det skulle bestämmas hur många röster som skulle krävas för att få igenom ett förslag i landets grundlagsförsamling. När församlingen började arbeta i augusti förra året var församlingens ledamöter inte överens på den punkten.

Församlingen totalförlamades i ett halvår innan man lyckades enas om att det skulle krävas två tredjedelars majoritet. Evo Morales parti MAS hade absolut majoritet men kunde inte nå två tredjedelar. Så ett år senare har fortfarande inget konkret grundlagsförslag kunnat presenteras.

Istället för att bli en nystart för Bolivia har grundlagsförsamlingen blivit en medial såpopera som i flera fall lett till våld och kravaller. På den ena sidan står ursprungsfolken och de sociala rörelserna som i församlingen sett en chans till ökat deltagande och makt. På den andra står de stora jordägare som haft makt i hundratals år och är rädda för vad som kan hända om de delar med sig av den.

För Morales och hans regering står mycket och faller med grundlagsförsamlingen. Att han blev landets första president från ursprungsfolken och de sociala rörelserna berodde mycket på att han lovade ökat deltagande för landets alla etniska grupper, mer rättvist fördelad jord och ett mer demokratiskt ägande över naturresurserna; alla saker som kräver en grundlagsförändring.

När jag träffade Bolivias viceminister för de sociala rörelserna, Sacha Llorenti, i La Paz i våras talade han mycket om revolution. Det var en revolution att Morales blivit president, det var en revolution att ursprungsfolkens barn nu kan växa upp med en dröm om att bli presidenter och det var en revolution att grundlagen skulle skrivas om och bryta 500 år gamla mönster.

I andra änden av landet bevittnade jag de kaos som lett till att församlingen knappast blir någon revolution, utan bara ett misslyckat projekt som kan bli Morales fall. När församlingens ledamöter under två dagar i april förra året mötte regionens invånare på universitetet i Santa Cruz urartade det hela till slagsmål, ingripande av polis och avbrutna möten mellan församlingens utskott och väljarna.

På kvällen visades slagsmålen i tv. Ingen fick se den unga tjejen Carla Monasterio ställa sig upp inför grundlagsförsamlingens kommission för den nya statens struktur och berätta att hennes organisation, som representerar Bolivias 30 000 svarta, lämnat in ett förslag till församlingen där de kräver att de svarta tas upp som etnisk folkgrupp med samma rättigheter som alla andra.

Ingen fick se att hundratals ungdomar, pensionärer, arbetslösa, akademiker och lokalpolitiker presenterade sina förslag inför alla de 21 olika kommissionerna. Dagen efter missade även pressen att ta upp det enorma demokratiska projekt som Morales gett sig in på. Istället handlade allt om vilken soppa grundlagsförsamlingen är.

På andra sidan Anderna, i Ecuador, satte sig den sista oktober i år folkvalda ledamöter ner för att under ett halvår ta fram ett förslag till en ny grundlag. Liksom i Bolivia har ledamöterna valts i allmänna val, liksom i Bolivia får vem som helst lämna in förslag till en ny grundlag och liksom i Bolivia ska folket få ta ställning till det färdiga förslaget vid en folkomröstning.

Det finns dock en stor skillnad mellan Ecuador och Bolivias grundlagsförsamlingar. När Ecuadors president Rafael Correa lät folket rösta om de ville tillsätta en grundlagsförsamling eller ej skrev han in att absolut majoritet skulle gälla vid förhandlingarna. När ledamöterna sedan valdes sista september fick hans eget parti långt över hälften av platserna i församlingen.

I Ecuador kan alltså det styrande partiet Alianza País och Correa skriva ihop vilken grundlag som helst. Oppositionen, de sociala rörelserna och ursprungsfolken som har ett par få representanter i församlingen behöver egentligen inte ens gå på mötena.

Detsamma hände i Venezuela när Hugo Chávez blev president 1999. Liksom Morales och Correa efter honom var en ny grundlag och en demokratiskt tillsatt grundlagsförsamling ett av hans stora vallöften. Ett halvår senare röstade venezuelanerna ja till det förslag till en ny grundlag som landets grundlagsförsamling tagit fram. Chávez har sedan dess stolt meddelat omvärlden att Venezuela har en grundlag som alla fått vara med att tycka till om.

Det är just detta som Correa och Morales också vill kunna visa upp också; grundlagar som folket fått vara delaktiga i.

– Ecuador har en avancerad grundlag, men den är inte komplett, sa Manuela Gallegos Anda Ecuadors minister för folket, sociala rörelser och medborgerligt deltagande vid ett hastigt möte med mig, i Quito, i våras.

I Sverige håller vi också på att skriva om vår grundlag. Den sista december 2008 ska en parlamentariskt tillsatt grundlagsutredning presentera sina förslag till förändringar av grundlagen. Förslagen kommer sedan Riksdagen få rösta om. Morales, Correas och Chávez förändringar av grundlagarna framstår ju i det perspektivet som superdemokratiska, men drygt 40 procent av venezuelanerna känner sig inte alls delaktiga i dagens Venezuela.

Eftersom Chávez hade fler än hälften av platserna i landets grundlagsförsamling och det bara krävdes absolut majoritet för att driva igenom sina förslag kunde han ta fram sin egen grundlag. Därför känner sig oppositionen och andra politiska krafter sig helt överkörda och vid en misstroendeomröstning 2004 röstade 40 procent av de venezuelanska väljarna för att Chávez skulle avgå. Men 60 procent stödde honom.

Chávez har liksom Correa två tredjedelar av väljarna med sig och kommer att driva igenom vilka förändringar de vill tills väljarna säger nej. Då ställs de inför ett demokratiskt test; tar det nederlaget enligt de demokratiska spelreglerna eller väljer de en mer odemokratisk väg?

Morales kan redan stå vid ett sådant vägval. Två tredjedelars majoritet öppnar dörrarna för mer förhandlingar och i slutändan, om det fungerar, en mer deltagande grundlag där oppositionen och flera politiska grupper får ha en röst med i laget, men i Bolivia har det inte fungerat.

På ett kafé i centrala La Paz talade Juan Carlos Balderas, ordförande i organisationen för lokal utveckling och rättighetsfrågor i El Alto (CEADL) och mångårig medlem av MAS, om för mig att han ser ett nytt Jugoslavien framför sig. Men denna gång inte på Balkan, utan på den andinska högplatån där 36 etniska grupper samsas på en yta kallad Bolivia under spelregler anpassade till Europas nationalstater.

– För många är en konstituerande församling en pånyttfödelse, men det enda som har hänt är att det blivit uppenbart vilket splittrat land vi är.

Publicerad i tidskriften Latinamerika 4/2007.