Under ett parasoll på den vita paradisstranden Playa Ancón, på södra Kuba, sitter Göte Huss, 70 år. Han dricker en iskall öl och läser Hemingways ”Snön på Kilimanjaro.” För 36 år sedan satsade han och tre kompisar 7 500 kr var på att starta klädmärket Marc O´Polo. Idag lever han ett bekvämt liv på resande fot.
– Ska ni äta hummer, utbrister han när vi går förbi. Då ska ni se till så att de är stora och färska.
Under det svenska vinterhalvåret bor Göte i den vackra gamla kolonialstaden Trinidad på Kuba. När han träffar trevliga svenska resenärer i staden med omnejd bjuder han dem på kaffe i sitt välbevarade 1800-tals hus. Han har många tips på saker att göra i området.
Ett tips är att lägga ett par dollar på en taxiresa i en gammal 50-tals amerikanare ner till playan. Själv tar Göte bussen. Han och hans kubanska fru, Xiomara har en Cadillac från 1950, men den håller på att rustas upp. I väntan på det lär sig Xiomara att köra och Göte åker kollektivt.
För fem år sedan åkte Göte för första gången till Kuba. Det var första maj och han skulle se ett av kubanernas stora demonstrationståg. Kuba föll Göte i smaken och han återvände flera gånger. Under en promenad mellan de färgsprakande spanska kolonialfasaderna i Trinidad stötte han ihop med en bekant som hade Xiomara i släptåg.
– Har du flickvän? frågade hon Göte.
– Nej, svarade han, har du pojkvän?
I mars 2000 gifte de sig och bytte till sig det gamla huset som Göte har lagt ner mycket tid på sedan dess. I dag är det som att kliva in i ett mindre museum. Inredning, design och skönhet är viktigt för Göte.
– Skönhet har alltid drivit mig, säger han. Jag har sökt det i allt jag gjort.
Norsk strategi och indiska skjortor
År 1967 bestämde sig han och tre kompisar för att köpa in 200 handsydda skjortor från ett litet skrädderi i Bombay, i Indien. De hade inte ens sett skjortorna.
– De såg för hemska ut. De var limegröna, felsydda och oproportionerliga, men vi lyckades sälja dem i alla fall. Vi gick runt i affärerna i Stockholm och sålde dem. Därefter köpte vi in fler skjortor och bestämde oss för att rikta in oss på exklusiva boutiquer. Om vi fick in dem i de bästa boutiquerna skulle andra butiker ta in dem sedan. Inom ett halvår kunde vi inte producera i takt med efterfrågan.
Affärsstrategin härstammade från norrmannen Tandberg och hans bandspelare. Han hade alltid mindre tillgång än efterfrågan, vilket gjorde att det jämt var svårt att få tag i en ”Tandbergare”. Detta gav produkten en lite exklusiv känsla.
En av kamraterna hoppade av projektet, men Göte och de andra reste ner till skräddarna i Bombay för att prata med dem.
– Skjortorna syddes av handvävda tyger. Andra hade sålt det förr, men vi designade våra egna tyger. Vi trodde inte våra ögon när vi kom ner till skräddarna. De satt på stampat jordgolv, sydde med ena handen och åt med den andra.
Produktionen ökade och de nyblivna företagarna åkte ner till en textilmässa i Köln. I en monter på sex kvadratmeter blev det succé. Därefter gick det som på räls.
– Vi var så stolta över våra grejer. Vi var kundvänliga och värderade produkterna högt.
Det var Göte som kläckte namnet på det nya klädmärket, Marc O´Polo efter äventyraren Marco Polo. De höll sig till de finare herrekiperingsbutikerna och ett år efter starten kunde de tre killarna lämna sina arbeten och satsa på Marc O´Polo. Det tog åtta till tio år innan de sålde kläder även till varuhus. Det kom förfrågningar från USA, med de sa konsekvent nej. Det fanns ingen kapacitet att producera så mycket.
Heta hemma, flopp i USA
Kontoret växte. De anställde designers, sekreterare och folk som kunde packa skjortor. De köpte in tyg från Indien och tog det till olika fabriker som kunde göra fler skjortor. Marc O´Polo var också först i Sverige med att trycka sitt namn på sina t-shirts. Idag är det legio bland klädmärken. Uppmärksamheten från omgivningen var stor.
– Det var modereportage, hemma hos-reportage och våra kläder syntes i alla tidningar. Vi var ute på diskon och slapp betala. Vi hade skitskoj, helt enkelt.
Till slut satsade de i USA och slog upp en affär på Columbus Avenue i Washington. Det höll i ett år. Affären slog igen och Marc O´Polo har inte återvänt sedan dess. Ett annat land där de inte blivit väl emottagna är Italien där man försökt slå upp butiker vid fem-sex tillfällen utan framgång. I övriga Europa går det bra.
– I början var vi i princip ensamma och kunde ta för oss av marknaden. Sedan kom Gant, In Wear, Peak Performance, Mexx och de andra. Numer är det svårare för nya märken att ta sig in på marknaden. Det är enklare om man som vi redan är etablerad.
Tyskar tog över
Göte lämnade sin post i styrelsen i början av 80-talet. Han stannade kvar på företaget och arbetade en del med satsningen på tillbehör, som skor, glasögon, smycken, badkläder och kosmetika.
Av grundarna är det Rolf Lind som varit kvar längst. Han blev vd för hela koncernen efter Göte, men avgick i början av 90-talet när en tysk importör tog över majoritetsposten i företaget. I vintras lämnade han chefsstolen på svenska Marc O´Polo. Den tredje grundaren, Jerry Sheets, lämnade företaget 1978.
Idag ligger huvudkontoret i Tyskland och kläderna säljs i ett tiotal länder runt om i världen, men flaggskeppet är fortfarande butiken på Biblioteksgatan. Under sommarhalvåret har Göte sin bas ett par hundra meter därifrån, på Birger Jarlsgatan. Stamstället är Sturehof. Där träffar han gamla kompisar, kollegor och konkurrenter från Stockholms mode- och designvärld.
– Marc O´Polo har varit stort för mig, berättar han. Jag har fått uppleva så mycket, rest till jordens alla hörn och fått många kontakter. Det var kul med all uppmärksamhet från pressen. Jag upplevde det bara som positivt att vara med i tidningarna. Jag är oerhört tacksam och stolt över det mina kompanjoner och jag genomförde. Om vi inte hade startat företaget har jag ingen aning om vad jag hade gjort istället. Det hade inte blivit något nio-till-fem-jobb, utan förmodligen något mer äventyrligt än så.
Den upptäcktsresande Marco Polo fick ge namnet till kläderna. Göte har också följt honom i spåren, om än omedvetet. Den unge italienaren och Venedigbon reste längs Sidenvägen. Göte köpte tyger från de länder som Marco besökte. I Kina där han avslutade sin resa på 1300-talet ligger idag majoriteten av Marc O´Polos fabriker.
Den italienska staden Florens var också Götes hemstad under ett år. Av de platser han har bott på värderar han den gamla köpmannastaden högst.
– Jag bodde två år i Kalifornien, det var ingenting för mig. Folk åkte rullskridskor och åt hamburgare. Ett år i Rio de Janeiro, i Brasilien, var också rätt värdelöst. Det var för mycket våld. Jag hade en lägenhet med utsikt över stranden och havet, men där fanns också ungar med rakblad som ville skära en i ansiktet. Florens tyckte jag mycket om. Maten var god och kulturen härlig.
Reser gärna mer
Han konstaterar att han fortfarande inte har tröttnat på att resa.
– Jag ser mig själv som ganska orädd och kastar mig gärna ut i världen. Mina bekanta bara suckar. Nu till exempel bara skakar de på huvudet och säger: jaha, nu har han gift sig med en yngre kvinna på Kuba. Frågan är om jag hade varit här över huvudtaget om jag inte hade träffat Xiomara. Det är så många känslor när jag reser. Där jag trivs sätter jag ner mina väskor. Här vill jag vara, säger jag.
Den kubanska byråkratin har inte varit lätt att handskas med för Göte och Xiomara. Det krävs många tillstånd för att leva ett bekvämt liv tillsammans. Ändå talar han sig länge varm om den tropiska ön och sitt hus. Han har ritat många av detaljerna själv och sedan låtit hantverkare tillverka dem.
Här finns upprustade gamla möbler från sekelskiftet och en upplyst terrass med grillplats. Intill har han låtit sätta upp en liten fontän och i korridoren utanför köket har han satt upp bänkar där besökaren kan sitta ner och vila.
– Fast jag måste nog göra dem lite mer obekväma, för folk tenderar att stanna lite för länge ibland, skrattar han.
På väggen hänger en almanacka med fotografier från Sverige. I ett hörn står en gammal blå Monark. På Kuba är cykel ett populärt fordon sedan bränslebristen slog till under 90-talet. En bra svensk cykel är hett villebråd. Därför får den stå inomhus.
Bra liv i Kuba
När Göte inte är på Kuba bor Xiomara ensam med sina två barn i huset. Hon talar redan ganska bra svenska, men barnen går i kubansk skola. Att flytta till Sverige är det inte tal om. Inte helt vanligt i ett land där många väljer att gifta sig med en utlänning bara för att komma bort. Ofta återvänder de också besvikna.
– Här lever jag i en värld där människor har en helt annan ekonomi, säger Göte. Det kan vara lite problematiskt, men det gör inte särskilt mycket. Man blir alltid väl behandlad. Jag gillar livets takt här. Kubanerna är ett vänligt folk och ön är otroligt vacker. Jag minns när jag färdades mellan Havanna och Trinidad första gången. Det var överväldigande med kullarna, de vajande palmerna och sockerrörsfälten. För mig räcker det med att bo här och i Sverige. Möjligen skulle jag kunna tänka mig en liten kåk på Marbella också, en enkel stuga med grästak. Eller varför inte på Kuba, det går ju också. Förutom mina barn och barnbarn saknar jag några projekt att sysselsätta mig med.
Han har faktiskt varit i kontakt med den kubanska staten med olika affärsidéer. Han ringde även upp Vingresor när de lade ner sina charterresor och frågade varför.
– Jag är för Kuba. Här finns massor av möjligheter, som musiken, dansen, det koloniala arvet, naturen och liknande. Varför inte utnyttja detta för att ge Kuba fler arbetstillfällen och turister?
Publicerad i Dagens Industri Weekend 4/2003