Efter 20 års blodigt inbördeskrig har man i Peru gått från Sannings- och försoningskommissionens slutrapport till rättegångar på två år. I straffrihetens och amnestiernas Latinamerika måste det ses som något slags rekord, men än så länge har inga domar fallit.
Två unga pojkar tittar förundrat på när demonstrationståget passerar. De frågar sin mamma varför det bara är gamla indiankvinnor som demonstrerar. Varför de ropar om rättvisa och vilka männen och pojkarna på fotona på deras plakat är.
Det är Den nationella föreningen för anhöriga till kidnappade, arresterade och försvunna (Anfased) som marscherar genom staden Ayacuchos gator, i centrala Peru. Medan de närmar sig Plaza de las Armas förklarar pojkarnas mamma:
– Det var många som försvann och blev dödade när jag var liten. Kvinnorna demonstrerar för att de inte fått reda på varför deras män och söner togs ifrån dem.
Journalisterna flockas kring föreningens ordförande Angelica Mendoza de Azcerza. Bakom henne låter hennes 200 medsystrar ropen skalla mellan husväggarna:
– Rättvisa ja, glömska nej!
Kvinnorna stannar i den heta morgonsolen framför Högsta domstolens lokalkontor. Med en megafon kräver de att domstolens domare byts ut och att general Clemente Noel Moral ställs inför rätta. Kvinnorna ropar upp namnen som de skrivit på sina plakat, namnen på de män som föll offer för militärens brutala krigföring mot vänstergerillan Sendero Luminoso under 1980- och 1990-talen.
Fyra timmars bilresa på dåliga vägar från staden Ayacucho ligger den lilla byn Accomarca. Här lever byborna dagligen med minnena av kriget. År 1983 angreps byn av Sendero Luminoso. Sedan fick militären för sig att gerillan drev skolor i byn. Som i så många andra krig blev byborna offer i en konflikt som de egentligen inte begrep sig på.
Den 14 augusti 1985 genomförde militären, under ledning av fänrik Telmo Hurtado, den kanske värsta massaker som den peruanska militären genomfört i modern tid.
– De samlade alla människor här, i mitt hus, säger Cesario Balboa de la Cruz, 68 år, och pekar på den brända husruinen framför honom. Jag hörde skrik och skottlossning, granater som exploderade. När jag kom tillbaka brann huset och alla var döda.
De la Cruz sitter i skuggan av ett träd, strax intill en lummig grön åker med den vidsträckta dalgången nedanför Accomarca. Stora delar av fältet bakom honom är avspärrat av gul plasttejp som säger att det pågår en utredning här. Vid hans fötter, lutade mot trädstammen, står flera trasiga, förmultnade träkors.
– Jag var ute med djuren när soldaterna kom. Många hann fly undan, men inte mina två barn. Jag såg hur de samlade alla här nere på fältet. De plockade ut alla flickor och kvinnor och våldtog dem. Männen slog de och sparkade. Jag kom inte tillbaka förrän på kvällen när allt var tyst. Då såg jag vad som hänt. Min fru var här. Hon grät. Våra barn var döda. De var sju och åtta år gamla. Min svägerska var död. Vi var som galna av sorg. Vi hade förlorat allt.
Sammanlagt dödades 69 människor i massakern. Bredvid de la Cruz sitter Julio Ochoa Jamanpa, 34 år. Han håller upp en tidningsartikel. Hans son Cesar, 6 år, klamrar sig fast vid sin gråtande pappas knä.
– Vi begravde alla här, där vi sitter idag, säger Jamanpa. Det värsta är att han Hurtado går fri. Han borde straffas. Han dödade barn och oskyldiga. Vi ber om rättvisa, inget mer!
Tidningsartikeln i hans hand är från den peruanska tidningen La Republica, från 5 oktober förra året. I artikeln står det att Hurtado bor i Miami idag. Han erkänner massakern. Han menar att massakern var hans ansvar, men det finns vittnen inom militären som säger att han fick order uppifrån.
Hurtado har sagt att han var tvungen att döda barnen eftersom de skulle växa upp och bli kommunister. Julio torkar sina tårar. En granne böjer sig ner och tänder ett ljus för de döda, intill korsen.
Emiliana Chuchom Tecse, 36 år, visar vägen till den plats där hennes föräldrar hade sin åker och ett hus där de kunde bo under skörden. Platsen är idag stenig och obrukbar. De träd som en gång stod här är borta och av huset finns inga spår.
– Jag var elva år när det hände, berättar Tecse. Jag såg militärerna komma och sa åt mina föräldrar att vi måste fly. De sa att militären inte skulle göra något, men jag var rädd och klättrade upp i ett träd. Soldaterna gick in huset. Jag hörde skottlossning och skrik, sedan satte de eld på huset.
Emiliana återvände senare till platsen och fann de förkolnade restarna av sina föräldrar. Hon begravde dem där huset stått. Idag har hon byggt en gravsten åt dem.
Byborna i Accomarca bor för långt borta för att kunna delta på demonstrationen i Ayacucho, men de kräver samma rättvisa som demonstranterna. Fallet med massakern i Accomarca ligger, tillsammans med general Morals fall, på åklagarmyndigheten för de mänskliga rättigheternas bord.
Moral anses, tillsammans med den dåvarande försvarsministern, överbefälhavaren och chefen för generalstaben, vara ytterst ansvarig för att minst 55 personer torterades och dödades i militärförläggningen Los Cabitos, utanför staden. Flera av de anhöriga till dem som dog eller försvann i förläggningen deltar i demonstrationståget i Ayacucho.
Förutom fallet med Accomarca och Los Cabitos överlämnade den peruanska Sannings- och försoningskommissionen 45 andra fall av övergrepp på civilbefolkningen till åklagarmyndigheten för de mänskliga rättigheterna. Det rör sig om fall som kommit fram genom de vittnesmål som kommissonärerna tog under arbetet med sin rapport.
Av de 47 fallen fick Christina de Pilar Olazábal Ochoa, chefen för åklagarmyndigheten för de mänskliga rättigheterna i Ayacucho, ta hand om sjutton stycken:
– Sedan vi fick de första fallen har vi fått in ytterligare över 300. Sex av de ursprungliga har vi kunnat överlämna till domstolen för rättegång, men där har de fastnat. Fallet kring Los Cabitos har till och med skickats tillbaka till oss. Enligt domaren finns det inte tillräckligt med grund för en rättegång. Rapporten är på 27 sidor och allt han frågar om står där. Han har helt enkelt inte läst den. Förmodligen är han rädd. Det handlar om högt rankade militärer. Dessutom har han inte utbildning i folkrätt.
Sammanlagt har tretton av de fall som Sanningskommissionen överlämnade till landets åklagarmyndighet nått domstolar, men hittills har inga domar förkunnats. De flesta av Sendero Luminosos ledare och medlemmar är döda eller sitter i fängelse.
Gerillasoldaterna har alla dömts i sumariska militärrättegångar under tillfälliga terrorlagar, inrättade av den förre presidenten Alberto Fujimori. Inte en enda militär har ställts inför rätta fast än att de, enligt Sanningskommissionen, stod för en tredjedel av övergreppen mot civilbefolkningen.
Ochoa tror att den första domen mot en militär faller i år. Vad det innebär för Sanningskommissionens rekommendationer om försoning vet ingen.
– Om man lyckas döma någon är det bra, inte bara för offren och de anhöriga, utan även för rättvisan. Vi visar att den fungerar och skapar samtidigt en ny tradition för mänskliga rättigheter i Peru.
Ochoa får medhåll av Sofia Macher, en av de tolv personer som satt med i Sannings- och försoningskommissionen. Hon tycker att det är viktigt att rättvisa skippas och är övertygad om att det blir fler rättegångar framöver. Vad som oroar henne mer är uppföljningen av Sanningskommissionens arbete:
– Visserligen är det en lång process, men hittills har knappt någon av våra rekommendationer genomförts. Man har ännu inte gjort någonting för de försvunnas och dödas anhöriga. De behöver få både ekonomiskt skadestånd och hälsovård.
För Macher är rättvisa ett måste för försoning. Det går inte att glömma bort att 69 000 människor miste livet och försvann och att majoriteten av offren tillhörde den fattiga ursprungsbefolkningen. Staten är skyldiga ursprungsbefolkningen en ursäkt, upprättelse och en politik som bekämpar den fattigdom den lever i.
Den peruanska staten har än så länge inte tillsatt någon grupp som ska följa upp Sannings- och försoningskommissionens rapport, men enligt Macher finns det 14 nätverk inom det civila samhället som alla verkar för att rekommendationerna i rapporten genomförs. Hon påminner om att kommissionen inte skapades av staten. Det var först efter kraftiga påtryckningar från det civila samhället som den kom till.
Det speciella med just den peruanska kommissionen var också att den arbetade i offentlighetens ljus.
– Allmänheten kunde i medierna följa vårt arbete med att förhöra vittnen och göra utgrävningar. Folk kunde höra människors berättelser om vad som faktiskt hände.
Innan kommissionens rapport kom ut räknades antal döda och försvunna till 24 000 personer. Genom rapporten kom det inte bara fram att nästan tre gånger så många dog, utan även att majoriteten av offren var fattiga män ur ursprungsbefolkning som jobbade med lantbruk, inte kunde läsa och skriva och inte talade spanska, utan bara inkaspråket quechua.
– Jag tror att vårt arbete har haft större effekt än vad folk tror, säger Macher. Ingen har nog läst hela rapporten, knappt ens sammanfattningen på 200 sidor, men just på grund av offentligheten tror jag att vårt arbete fastnat i folks medvetande, att konflikten var mycket värre än vad man trodde, att det var så pass mycket allvarligare än vad som sades när det pågick.
Tyvärr är det fortfarande många personer som inte känner till så mycket om varken kriget eller Sannings- och försoningskommissionens arbete. Än idag florerar Sendero Luminosos tankar på både på universiteten och i vissa fackförbund.
Den peruanska statens oförmåga att verkligen ta itu med den marginaliserade ursprungsbefolkningens problem bäddar också för att orsakerna till konflikten fortfarande finns kvar. Detta gör att rättegångarna är desto viktigare, för att sätta ytterligare ljus på konflikten och dess orsaker. Annars är risken stor att allt glöms bort, skjuts åt sidan och ligger och gror under ytan till nästa gång.
Fakta/Sendero Luminoso
Sendero luminoso skapades av filosofiprofessorn Abimael Guzman, på 1970-talet. Med hjälp av andra socialister och kommunister vid universitetet i Ayacucho värvade Guzman frustrerade och fattiga unga män och kvinnor ur ursprungsbefolkningen. Deras mål var en blodig revolution med inspiration av Maos kulturrevolution i Kina. Under 1980-talet dök också den mer Kubainspirerade gerillan Movimiento Revolucionario Túpac Amaru (MRTA) upp. För att bekämpa de både grupperna tog militären hjälp av okonventionella metoder med inspiration från Centralamerika och Vietnam. Enligt Sannings- och försoningskommissionen stod Den lysande stigen för 54 procent av övergreppen på civilbefolkningen, militären för en tredjedel, MRTA för två procent och paramilitära grupper för resten. Under 1990-talen lyckades militären och polisen gripa de bägge gruppernas ledning och år 2000 räknade man med att grupperna var i stort sett eliminerade. År 2001 skapades Sannings- och försoningskommissionen, bestående av tolv oberoende kommissonärer som 2003 kunde lämna in sin slutrapport med rekommendationer. Därefter upplöstes kommissionen.
I början av detta år utfärdade Perus Högsta domstolen utfärdat en arresteringsorder på general Clemente Noel Moral och den tidigare försvarsministern, överbefälhavaren och generalstabschefen. Åklagare Ochoa har även anklagat Perus förre president Alan García, dennes försvarsminister och flera medlemmar i hans stab för att vara ansvariga för massakern i Accomarca. Fänrik Hurtado har ännu inte begärts utvisad från USA.
Publicerad i tidskriften Latinamerika 2/2005