Hiba Alk och ­Katerina Kourgiali är båda uppvuxna i förorter till Stockolm. Över en lunch möter de regeringens särskilda utredare mot segre­gation,  Jonas Nygren. Det blir ett samtal om brist på bostäder, stökiga skolor och poliser som flyr för­orten – men också om lösningar.

Hiba: Du fick din tjänst i mars. Vad har du gjort sedan dess?

Jonas: Vi har varit runt i hela landet och mött ideella föreningar. Alla har sina egna personliga erfarenheter kring segregation, men vårt uppdrag är att starta en ny myndighet och just den biten är snart klar.

Katerina: Segregation är något väldigt individuellt. Det är svårt att sätta ord på vad det är, men om man utgår från vår vardag så handlar det nog om känslan att inte tillhöra det stora samhället, att inte känna sig delaktig.

Jonas: Vad beror det på, att man inte känner sig delaktig?

Hiba: Det kan till exempel bero på varifrån du kommer, vilket namn du har, vilken religion du tillhör och om du är kvinna som inte vill gå till vissa platser för att du möts av hat eller sexuella trakasserier.

Katerina: Det finns en stark misstro mot viktiga myndigheter som polis, arbetsförmedling och social­tjänst. Det är något man måste jobba med, från båda håll. Det hjälper inte om bara socialtjänsten gör allt för att få kontakt. Man måste ta hjälp av lokala förebilder från det civila samhället, som förstår hur viktiga de här banden är.

Jonas: Här i Skärholmen ska man bygga mycket nytt nu. Är de ­boende delaktiga i den processen?

Katerina: Men vem bygger man för?

Hiba: Ja, för vem är priserna satta?

Jonas: Det har varit mycket fokus på att bara bygga. Man har inte pratat så mycket om vad som behövs. Det finns i hela landet ett stort behov av mindre bostäder som är billigare och som kan efterfrågas av fler, men tyvärr är det enda som byggs ganska dyra bostads- och hyresrätter.

Katerina: Och ett problem är att när gamla lägenheter renoveras så höjs hyran väldigt mycket. ­Bostadsproblematiken är absolut en del av segregationen.

Jonas: Bostadsfrågan är jättesvår. Staten och kommunerna behöver ta ansvar för att alla ska ha någonstans att bo. Och jag kan tycka att kommunerna inte alltid är så bra på att använda de sätt som finns för att få till billiga bostäder. Det finns lösningar, som att Allmän­nyttan bygger mer och billigare, så att hyrorna blir lägre.

Hiba: Tar du upp det när du träffar kommunerna?

Jonas: Ja, och man pratar också mer om att man måste bygga billigare och bättre. Allmännyttan börjar bygga mer. Fler företag ­säger att de kan bygga billigare. Sen kommer nya hus alltid vara dyrare än gamla hus.

Hiba: Har du någon erfarenhet med dig från när du var politiker i Sundbyberg?

Jonas: Det som ändå hände i Sundbyberg som jag tror man kan inspireras av är att man jobbade mycket med delaktighet och demokrati. När vi skulle utveckla Hallonbergen var dialogen med de boende väldigt viktig. Här i Skärholmen pratar man mycket om att man vill lyssna på de boende.

Hiba: Men ur ett ungt perspektiv saknar vi dem som har makt, var är myndigheterna när de behövs? Det finns barn som är yngre än 15 år som har sett personer som farit illa på grund av gatuvåldet. Jag själv till exempel. Jag tänker att då kommer det in stöd från samhället, men det gör det inte. I stället görs en jättestor kultursatsning på 16 miljoner kronor för en staty. Hur ska den hjälpa de drabbade? Det ökar inte tilliten till myndigheterna när konst prioriteras före människor.

Läs hela samtalet om segregation och lösningar på Dagens Nyheter Global Utveckling