Häromdagen blev det offentligt att jag lämnar posten som ordförande för Reportrar utan gränser Sverige (RSF Sverige). Inte så dramatiskt egentligen. När jag tillträdde 2019 lovade jag mig själv att inte sitta längre än tre till fyra år. Vid årsmötet 10 maj i år har det gått lite mer än fyra år.
Andra saker som jag sa till mig själv då var att jag ville dubbla föreningens budget och antalet medlemmar och utöka antalet anställa på kansliet till tre till fyra anställda innan jag slutar. Och när vi nu i styrelsen nu skriver under årsredovisningen för 2022 räknar vi till ett årsbokslut som är mer än dubbelt så stort som 2018. Vi räknar till en medlemsökning på cirka 50 procent och nyligen utökades antalet anställda på kansliet till tre med sikte på fyra.
Årets budget ligger på mer än åtta miljoner kronor. Insamlingen förra året landade på fyra miljoner kronor. Det här är siffror vi bara kunde drömma om när jag gick med i styrelsen 2017. Då vände vi på kronorna, vi hade ingen anställd utöver en heltidsarvoderad ordförande och insamlingen var högst blygsam.
Fyra fantastiska år
Det har varit fyra helt fantastiska år som i princip tog ett avstamp i en arg kinesisk ambassadör. Jag hade bara varit ordförande i någon dag innan jag fick gå ut i media och fördöma ambassadörens hetsjakt på svenska journalister.
Sen gav vi pressfrihetspriset 2019 till den mexikanska journalisten Ismael Bojorquez och nominerade 2019-års mottagare av den svenska regeringens människorättspris i Per Angers namn, den afghanska journalisten Najwa Alimi. På den vägen var det.
Medienärvaron har stundtals varit absurd – Belarus, Afghanistan, Ukraina, Polen, Ungern, Ryssland och Iran, och på det pandemin, demonstrationer och manifestationer och en pressfrihet i EU som formligen rasar samman framför våra ögon. Med det svenska journalister som grips, förs bort och fängslas av svensk polis, journalister som åtalas och döms för att leverera nyheter av allmänintresse, eller som utsätts av rättsliga trakasserier med hot om mångmiljonböter, riksåklagare som rycker på axlarna åt att en svensk journalist fängslad i Eritrea utsätts för fruktansvärda människorättsbrott, politiker som inte drar sig för att peka ut journalister och medier som skräp, lakejer och extremister, alltmer hot och hat mot journalister och så plötsligt måste även svenska miljöjournalister finna sig i att svartmålas av skogsindustrin.
När jag tänker tillbaka på de här fyra åren måste jag nästan nypa mig i armen, och då har jag inte ens nämnt nya lagar om utlandsspioneri, terrorism och möjlighet till indragna sändningstillstånd som kan begränsa journalisters möjligheter att arbeta enormt. Om någon berättat detta för mig 2019 hade jag bara skrattat, men detta är den verklighet vi lever i numer. I Sverige.
Inte läge att ge upp
Jag tycker jag slutar med flaggan i topp, på barrikaden. Det är inte läge att ge upp. För bara ett par veckor sen satt jag på scen på Umeå Littfest med Ahmed Kabir Kishore, karikatyrtecknare från Bangladesh som fängslades och torterades för att han ritade teckningar av vardagen under pandemin. Nu lever han i exil i Gällivare.
Han sa något som fastnade hos mig, att som journalist, författare, konstnär, artist eller vad det nu kan vara så är det inte läge att stå vid sidan av. Vi måste alla bli aktivister, inte bara för våra kollegor som hotas i hela världen, utan också för oss själva. För nästa gång kan det vara vi som drabbas. Press- och yttrandefrihet handlar om oss alla. Det är inget man kan hoppas att någon annan försvarar åt en.
RSF Sverige är i dag en viktig aktör för pressfrihet i Sverige. En stor del av mitt uppdrag har handlat om medieframträdanden och administration, men även åt möten med ministrar, riksdagsledamöter, europaparlamentariker och myndighetsföreträdare.
Tillsammans med en fantastisk styrelse och otroligt duktiga verksamhetsledare och projektledare når RSF Sverige i dag ut till tusentals skolelever varje år, vårt projekt för att stötta journalister i Colombia har växt så att vi i dag också jobbar i El Salvador, Honduras, Nicaragua, Bolivia och Ecuador. Vi stöttar numer även ryska exiljournalister i Baltikum och startar upp projekt med journalistorganisationer från Belarus och Ukraina.
Sitter gärna kvar i styrelsen
Det är med glädje jag lämnar över till en ny ordförande. Valberedningen har föreslagit att jag sitter kvar i styrelsen. Det gör jag så gärna, så att jag kan fokusera på våra projekt i Latinamerika och stötta annat arbete inom föreningen mer fokuserat.
Till skillnad från när jag tog över för fyra år sen behöver min efterträdare inte lägga så mycket energi på att få själva administrationen att fungera och bli hållbar, utan blicka mer framåt – hur RSF Sverige kan stärka pressfriheten strategiskt på lång sikt.
Så slutligen, tack alla ni som stöttat och stöttar RSF Sverige med gåvor och som medlemmar. Och våra företagspartners och yttrandefrihetsvänner. Utan er är det här inte möjligt. Vi ses på barrikaderna för pressfrihet!